Étienne Carjat (28 mars 1828 – 8 mars 1906) var en fransk konstnär, journalist och fotograf. Han tillhörde grundarna och eldsjälarna bakom tidningarna Le Diogène och Le Boulevard. Han är mest känd för sina många porträtt och karikatyrer av politiska, litterära och konstnärliga Paris-profiler. Bland hans berömda karikatyrer och teckningar finns porträtt av bland andra kompositören Hector Berlioz, författaren Alexandre Dumas, konstnären Gustave Courbet, kompositören Gioachino Rossini, kompositören Félicien David och fäktningsmästare Charles-Hippolyte Gatechair.

Charles-Hippolyte Gatechair (1827-1887) var erkänd fäktare och ägare av en fäktningshall i Paris i mitten av 1800-talet. Han var Paris specielle fäktningsmästare och första president vid Académie d'Armes de Paris.

Verk av Étienne Carjat finns i samlingarna hos ett stort antal museer, däribland The Metropolitan Museum New York, National Gallery Washington DC, Museum of Modern Art New York (MoMA), Musée D´ Orsay Paris, Kemper Art Museum St Louis och British Museum London.

Verk av Étienne Carjat finns även i betydande svenska samlingar. Hagströmer-biblioteket vid Karolinska Institutet i Stockholm är en av Sveriges främsta innehavare av sällsynta och betydelsefulla arbeten. Många framstående konstnärer, arkitekter och grafiker finns representerade i dess samlingar. Verket "Le Docteur Malgaigne" av Étienne Carjat ägs av Catarina och Sven Hagströmers Stiftelse och verket ingår i samlingarna vid Karolinska Institutet i Stockholm.

Liksom sin vän och kollega Nadar (pseudonym för Gaspard-Félix Tournachon) var Etienne Carjat lika mycket journalist och grafisk karikatyrtecknare som fotograf. Han tillförde sina fotografiska porträtt ett skarpt öga som finslipades genom blyertskarikatyrer för Le Diogène och Le Gaulois, där den radikala förenklingen av bilderna blev ett varumärke som överfördes till hans fotografier.

Étienne Carjat började fotografera omkring 1855. Sex år senare öppnade han en studio i Paris och började få erkännande för sina porträtt: ett hedersomnämnande i en salong i London (1862), priser i Paris (1863-1864), Berlin (1867) och vid Paris Exposition Universelle (1867). Ändå ägnade han sig aldrig helhjärtat åt fotografi-konsten; istället fortsatte han att teckna sina omåttligt populära karikatyr-porträtt i franska dagstidningar.

Få andra ämnen än porträtt lockade Étienne Carjat. Han gjorde hundratals "cartes-de-visite", men hans bilder var markant annorlunda än exempelvis samtida fotografen och kollegan André Adolphe-Eugène Disdéri. Istället för att posera med pelare och draperier, visades Étienne Carjats motiv mot enkla bakgrunder för att förstärka effekten av gester och uttryck, element som ofta förloras bland de överlastade porträtten.

Samma svårighetsgrad av inställning och belysning tillämpades för ännu större effekt i Étienne Carjats bilder i större format. I de bästa porträtten, till exempel de av Charles Baudelaire och Gioacchino Rossini, förmedlar enbart den dramatiska hållningen. Faktum är att Étienne Carjats känsla för att fånga andan i sina kändismotiv var ofta lika med eller överträffade hans mer kända samtida, Nadar, som var mycket beroende av dramatisk sidobelysning för sina effekter. De två männen anses allmänt vara porträttfotografiets mästare i Europa under 1800-talets senare hälft.