Erik Olson

I början av 1920-talet introducerar GAN Erik Olson och Waldemar Lorentzon för Fernand Léger och Otto G Carlsund i Paris. De kommande åren går Olson och Lorentzon i lära hos den franske mästaren, vilket kommer att bli en mycket betydelsefull period för de två unga svenskarna. Till slut tar pengarna slut och Erik tvingas återvända till Sverige för att samla ihop medel för att kunna återvända till Paris. 1927 är han åter på plats igen och som den sökare han är fortsätter han att utforska den konstnärliga scenen i Paris. Han kommer nu i kontakt med mer puristiska inriktningar med konstnärer som Ozenfant, Mondrian och Christian Berg. Bland sina konstnärsvänner från Halmstad är Erik Olson den som sticker ut internationellt. Inte bara var Erik den som Léger valde som en av sina personliga medarbetare, Erik var också den ende, inte bara svensk, utan även skandinav som var inbjuden att ställa ut i utställningen Mondrian, de Stilj and their impact på Marlborogh Gallery i New York 1964. Erik Olson ställde även regelbundet ut tillsammans med Otto G. Carlsund och Christian Berg i Paris. I november 1928 ställde trion ut i Göteborg tillsammans med GAN. Med anledning av denna utställning skrev Jan Torsten Ahlstrand följande i SDS 1986: ”Det var ingen tillfällighet att GAN till medutställare i Göteborgs konsthall 1928 valde Christian Berg, Otto G. Carlsund och Erik Olson – de främsta i den tidens svenska avantgarde.”

Erik Olson var en sökare inte bara inom konsten utan även hos det motsatta könet. Trots att han redan är engagerad förlovar han sig i december samma år i stället med Solveig Sven-Nilsson. Hon är också konstnär och de beslutar för att gifta sig så fort som möjligt. Redan i februari 1929 vigs de i Paris med Léger och en släkting till Solveig som bröllopsvittnen. Bröllopsresan går genom Spanien och fortsätter till Valldemosa på Mallorca.

Tillsammans målar de nygifta och Erik försöker i sina verk få fram en känsla av ändlöshet: ”Jag kallar det själv ett problem med fjärde dimensionen då min bild – förstorad – av åskådaren faktiskt fordrar ett visst tidsmonument för att ögat skall kunna överblicka tvenne skarpt accentuerade former. Det roar mig att laborera med nya uttryckssätt – att uppdela bildytan nästan oharmoniskt, såsom t.ex. att upplägga formerna i ett system av varandra tangerande spetsar – eller att arbeta med vitt skilda objekt, fragmentartat och transparent skärande varandra”. (Utdrag ur brev från Erik till Egon Östlund den 4/3 1929)

Hemresan går genom Toledo och Madrid innan de i början av april åter är i Paris. Resan får stor betydelse för Erik som nu upplever en nytändning i sitt eget måleri, ett friare förhållningssätt till den egna konsten. Han fortsätter att måla motiv från den underbara vistelsen på Mallorca. I slutet av juli skriver Erik till Egon: ” Jag vet knappast om jag nu längre gör skäl för namnet kubist. Det är egentligen alltsedan min tyfoidsjukdom jag helt kastat om min form och blivit friare i rytmen. Det är frukterna av spekulationerna mellan lakanen….. kompletterade av arbetet under vistelsen på Mallorca. Den rullande form jag nu laborerar med har i mina allra senaste arbeten drivit mig till en motsvarande behandling av färgytan."