Påverkad av efterkrigsdepressionen befann sig Eric Hallström under tjugotalets inledande period i något av en målerisk återvändsgränd. Den ekonomiska situationen var ansträngd och produktiviteten sjönk. Men det goda humöret svek aldrig, många är de som vittnat om med vilken okuvlig optimism Hallström tacklade livets svårigheter. I slutet av november 1921 bestämde han sig så för att, likt många andra svenska konstnärer, bege sig ner till kontinenten och söka inspiration i äldre mästares trakter, kulturer och mästerverk. I boken Eric Hallström - liv och konstnärskap skriver Lennart Seth: "Efter krigsårens expressionistiska utsvävningar kände konstnärerna behov av en återställare; många sökte ett nytt, klassicistiskt ideal i det traditionsmättade Italien. 'Det var t.ex. i Siena och Florens som naivisternas konst klarnade i arkitektonisk fasthet' (Rolf Söderberg)."
Eric Hallström hade under tiotalets sista år blivit en av de starkaste företrädarna för den svenska naivismen, tillsammans med konstnärskollegor som Hilding Linnqvist och Gideon Börje. Kanske kan det därför te sig lite märkligt att han valde att bege sig till nya trakter för att söka stimulera skaparandan. Naivisterna var ju de som, till skillnad från den tidigare generationens kontinentalt orienterade Matisseelever, istället sökte och fann sin inspiration i hemlandet. Eftersom kriget naturligt nog isolerade konstnärerna till Sverige till sökte naivisten i sina hemtrakter, i förstäder som exempelvis Klarakvarteren, Karlberg och Hagalund, och fann här skönhetsvärden där ingen annan tidigare sett dem. Dessa konstnärer, som med det oförstörda barnasinnet i behåll, ville skildra den okonstlade verklighetens varande.
Men så - när gränserna sedan öppnades - lockades alltså även naivisten till outforskade trakter i fjärran länder. För Eric Hallström blev det till att vandra i äldre tiders mästares fotspår - till Michelangelos, Rafaels, Giottos och Fra Angelicos Italien gick färden. Här besöktes såväl Venedig som Padua, Verona, Bologna och Siena, bäst trivdes Hallström i Florens och dess utkanter med förstäderna Settigano och Pistoja. Största delen av tiden tillbringades genom att besöka museer och studera konsthistoriska byggnadsverk. Nästan ingenting målades och de tillfällen Hallström plockade fram skissblocket var få. Istället vandrade han runt i städerna, iakttog med vaket öppna ögon och sökte inspiration. Precis på samma sätt han tidigare vandrat omkring i utkanterna av Stockholm.
Efter ett halvår, i maj 1922, återvände Hallström till Sverige. Med sig hade han sina samlade intryck av italienresan och en mängd vykort från städerna och dess omgivningar. Under några sommarveckor i villan på Smedsudden skulle detta komma att prägla hela hans skapande. Hallström återskapar nu sina samlade minnen och bygger, likt ett skådespel, upp sina målningar präglade av intryck från de italienska städerna och det medeltida måleriet, just som den nattliga skildringen av Torget i Pistoja. Lennart Seth beskriver Hallströms motiv från månaderna i konstens förlovade land: "Sina intryck av la bella Italia summerde han med orden: 'Det var som en enda operaföreställning'. Hans italienska stadsbilder med livfullt figurstaffage kan te sig som en klart uppbyggd kulissvärld, ofta i verkningsfull klärobskyr."