Lena Cronqvist är alltsedan 1970-talet en av vår tids mest uppmärksammade konstnärer. Med en egenartad konstnärlig säkerhet, stor närhet och sinnlig påtaglighet har hon skildrat sina upplevelser av sin egen barndom, moderskapet och familjen. Barndomen har särskilt varit ett starkt tema som Lena Cronqvist har vridit och vänt på i sina arbeten inom både måleri och skulptur.
På 1990-talet började Lena Cronqvist att på allvar utforska skulpturen som uttrycksform och under det senaste decenniet har hon alltmer framstått som en av samtidens mest intressanta skulptörer. De tidiga skulpturerna, skapade bland annat under vistelser i New York med maken och författaren Göran Tunström, var små till formatet. I inledningsordet till Lena Cronqvists utställningskatalog i Lokstallet i Strömstad år 2000 beskrev Göran Tunström de första ”Flickorna” så här;
”Jag minns dem i motljus, i vår första trånga bostad i New York, de små vaxklumparna. Hur de – som om hon såg med fingrarna – förvandlades till varelser med utseende, karaktär, små fulvackra figurer i begynnelsen av livet, med hela registret av möjliga handlingar i sina gener. Och de log. De ler, de räcker ut tungan, de sätter lillgammalt händerna i höfterna och beter sig överhuvudtaget inte salongsfähigt. De fnissar åt sig själva och oss. Och säkert äger de Namn, fast de för tillfället gömt undan dem, eftersom Namn skulle låsa dem ute från det utopiska land där varje handling – också de grymmaste – är tillåtna, varje grimas en utmaning, både mot världen och det JAG som de (vi) skall dresseras att bära, alldeles snart, när den abrupt tagit slut, Flickans tid. Barnets”.
Under de senaste åren har utvecklingen gått vidare mot allt större bronsskulpturer, fortfarande med samma motivkrets, unga flickor. Men flickorna är annorlunda. De första flickorna var verkligen små, gåtfulla och utstrålade starka uttryck. På 2000-talet har flickorna blivit större, nästan i naturlig storlek, de är öppnare och verkar också ha upptäckt nya dimensioner i tillvaron. De ”nya flickorna” känns tryggare och mer tillfreds, deras leenden känns uppriktiga och ögonen är klarare. Auktionens flicka sitter rakryggad med armarna öppna och handflatorna uppåtvända, hennes leende är milt, en viss anknytning till de asiatiska vänliga skulpturerna inom buddismen kan anas. ”Flicka” har tillsammans med sina medsystrar i brons vuxit och blivit monumentala och man funderar över om flickorna kommer att ”växa” ännu mer i framtiden.

Lena Cronqvist skulpturer återfinns i många offentliga samlingar, nämnas kan; ”Hand i hand” som är placerad i Rackstadmuseets park i Arvika, ”Flicka i balja” i Trefaldighetsallén i Norre Katts park i Halmstad och ”Flicka som räcker ut tungan utanför Stockholms stads konstkansli. Förra sommaren köpte Karlstad kommun, Lena Cronqvist födelsestad, ”Två flickor” som nu står placerad i Spegeldammen framför Värmlands museum. Skulpturen ingick i museiparkens stora och välbesökta Cronqvistutställning 2010. Den senaste stora bronsflickan att placeras på offentlig plats är ”Flicka i balja” som under hösten 2010 köptes in av Sven-Harry Karlssons konstmuseum och som nu finns till beskådan vid Vasaparken i Stockholm.