Ragnar Sandberg

Efter en resa till Frankrike i slutet av 1930-talet återvände Ragnar Sandberg till Göteborg fylld av beundran för Pierre Bonnards poetiska måleri och sensuella färger. Sandberg började skildra staden och dess invånare, han flanerade runt och förälskade sig i vardagen, vred och vände på den och fann en alldeles egen tolkning av Göteborg. Staden var för honom ett mysterium och inget fick lämnas åt slumpen. Han använde sin fantasi och skildrade det sjudande livet i ett poetiskt ljus, precis som han lärt av Bonnard. Den uppsluppna koloriten dämpades av jordfärger och sotiga skuggor, färgen är utspädd som akvarell och på den laserade duken tecknade han med en nästan torr pensel.
I Sandbergs tidiga måleri på 1930-talet var människor relativt sällsynta besökare. Men i Göteborgsmotiven från det sena 30-talet och det tidiga 40-talet, är de som en del i bilden, de dyker upp ur vimlet och försvinner igen, anonyma. Bertil Sundborg har beskrivit stadsmåleriet från denna tid: ”…man får ett intryck av att han nu medvetet gick in för att begåva den motvilliga staden med ett ansikte. Det är typiskt för honom att han tar upp vad andra föraktat, det är som om det lockade honom att finna värde just i det”. (Ulf Linde ”Ragnar Sandberg”, 1979, sid. 52)