Ilhan Koman utbildade sig på Konstakademien i Istanbul, på Académie Julien och Ecole de Louvre i Paris. 1958 flyttade han till Sverige efter att under några år ha undervisat vid Akademien i Istanbul. I Sverige blev han professor vid Konstakademien i Stockholm, där han undervisade fram till sin död 1986.
Koman experimenterade under hela sitt liv med olika media, stilar och tekniker. Han skapade skulpturer som var såväl figurativa som nonfigurativa, statiska och optiska, vissa enbart estetiska, andra praktiska. I början av 1960-talet när han kom till Sverige skapade han några av sina främsta verk. Denna period, som Ilhan Koman själv kallade sin "järnålder", blev början på hans internationella karriär. Vare sig han arbetade med järn, plast eller trä så var Komans drivkraft att hitta materialets inneboende möjligheter och ta till vara på dem. Hans verk är ofta en kombination av vetenskap och konst. Noggranna uträkningar med matematiska formler föregick dem.
Koman bodde med sin familj i en ombyggd tvåmastad skonare med namnet Hulda som låg vid Drottningholm, där han också hade sin ateljé. Koman har utfört många monumentala skulpturer såväl i Sverige som i utlandet, mest kända för den svenska publiken är "From Leonardo to?" som står utanför Arkitekthögskolan (1971)," Portal" (1984-86) vid City Terminalen.
Abidin Dino skriver om Komans lerskulpturer: "In the 1970s Ilhan got involved in clay figures of tiny men, women and tiny animals, besides continuing with scientific products. For him, these were perhaps something lik a game, relaxtion or like taking a deep breath. Both Ysar Kemal and I were stunned by them. Not idols, but surely objects one could worship: bits of classical Ottoman music. How can I describe them? Picasso had also "played games" like that, I remember him in Vallauris, doing strange things too. Ilhan's figures came from a completely different background. These were doing an "Asia Minorian trance-dance". One has to see them. When he was in Paris for a month or two in 1978, he almost spontaneously produced many figures of this kind. It would be wrong to call them small sculptures, in fact, each is in essence a huge monument". (Yapi ve Kredi Kazim Taskent Art Gallery, Istanbul, utställningskatalog, 2005, "Ilhan Koman - Retrospective", sid 48).