Olle Baertling var autodidakt och tämligen förlöjligad av både kritiker och konstnärskollegor under sin tidiga målarperiod vilken innefattade ett traditionellt föreställande bildskapande under 1930-talet och ett allt mer abstraherande måleri under 1940-talet. 1948 landar Baertling i Paris och inleder studier hos André Lhote vilka inte leder till någonting då lärare och elev har helt skilda uppfattningar om elevens inriktning. Ett byte till Ferdinand Légers skola innebar för första gången att en erfaren lärare visade uppskattning för Baertlings skapande. Med Léger som lärare gick förändringen snabbt mot ökad grad av abstraktion och kubism. Den verkliga framgången för Baertling inträffade dock först när han lärde känna konstnären Auguste Herbin som introducerade honom för galleristen Denise René som blev en härförare för geometrisk abstraktion och senare för den kinetiska konsten. Baertling blev starkt påverkad av Herbin, men även av andra av galleriets konstnärer såsom Alberto Magnelli, Victor Vasarely, Serge Poliakoff med flera. Somliga av dessa konstnärer arbetade med horisonter och vertikaler, andra med diagonaler eller kurvor och cirklar. Baertling inleder 1950 ett brett sökande efter sin egen särart. Han startar med punkter och cirklar, överger dessa snabbt för horisonter och vertikaler. Så småningom landar Baertling i målningar med trianglar eller ett slags diagonalkompositioner och den så kallade öppna form han därefter konsekvent arbetar med fram till sin död. Enligt Teddy Brunius i SAK Publikation 99, sker övergången till trianglar först 1951. I den aktuella målningen utförd redan 1950 uppträder dock trianglarna för första gången, i en komposition som utgör ett nyckelverk i Baertlings sökande efter sitt eget unika måleri. Redan här landar han dessutom i färgkompositioner som återkommer i hans helt mogna arbeten under flera decenniers skapande. Genom sin medverkan i utställningar hos Denise René kom Baertling att bli internationellt erkänd och eftertraktad av samlare som få andra svenska konstnärer.