Eddie Figge

Eddie Figge mötte i 1930-talets Paris Roland Kempe vilken berömde hennes konstnärliga blick samt uppmuntrade henne att börja måla. Detta blev en vändpunkt för Figge som då valde att återvända till Sverige efter en lång karriär som kabaréartist i Europa. Väl tillbaka i Stockholm sökte hon, på Thora Dardels inrådan, till Otte Skölds målarskola där hon antogs som frielev. När hon senare år 1942 lämnade Skölds målarskola för en karriär som fri konstnär var Figge 38 år gammal och det skulle dröja ytterligare nästan 20 år innan Ulf Linde upptäckte henne. Linde tog då initiativet till den utställning på Galerie Blanche 1961 som senare skulle komma att betraktas som Eddie Figges genombrott.

Under efterkrigstiden växte det informella måleriet fram som en gren utsprungen från den abstrakta expressionismen. Det informella måleriet sökte sig bort från traditionens formella kompositionsregler och motivet skulle utgöras av den upplevelse som verket framkallade i betraktaren. Eddie Figge och dåvarande maken Rune Jansson förknippas gärna med denna konstinriktning som paret influerades starkt av under sina resor runt om i Frankrike och Sydeuropa på 1950-talet.

Under 1960-talet fick Figges måleri en annan inriktning då hon blev mycket intresserad av decenniets eskalerande rymdforskning. Den så kallade ”rymdkapplöpningen” gav upphov till tankar som sysselsatte Figge vid den här tiden. Tankegodset kretsade kring människans förmåga att ge sig i kast med besegrandet av det okända. Dessa filosofiska tankar kom att prägla hennes måleri i två decennier framöver och Figge började arbeta mer med kompositioner präglade av en flytande rumslighet samt det tvådimensionella.

År 1992 ställde Figge ut som första levande kvinnliga konstnär på Nationalmuseum i Stockholm.