”Dawid låter det lilla och betydelselösa bli stort och märkvärdigt, samtidigt låter han oss, som gärna vill se oss som både stora och märkvärdiga, hastigt krympa i storlek - likt Alice i Underlandet. […] En gång i tiden handlade konsten om de stora ögonblicken, om de stora händelserna och de stora gestalterna. Den moderna konsten övergav tidigt - eller reagerade häftigt - mot denna optik på det mänskliga. Enligt denna optik/logik är det ordinära extraordinärt. Det banala, triviala och vardagliga behöver inte rättfärdigas, de duger som de är. Framför allt duger de att göra betydande konst av. Detta är, som jag ser det, arvet efter James Joyce. Ingen visste egentligen före denne irländske förnyare av romankonsten vad det verkligt banala var. Joyce var den förste att skänka heroisk tyngd åt en människa utan vare sig någon egentlig storhet eller betydelse..” - Lars O Ericssons invigningstal på Millesgården, 2005.