"Madonna"
Signerad L. Cronqvist och daterad 1976-77. Duk 169 x 125 cm.
Carl-Johan Bolander, är det korrekta namnet på ansvarig utgivare för "Lena Cronqvist", Västerås, 1979.
Lunds Konsthall, "Lena Cronqvist", 3/10-1/11 1981.
Nordiskt Konstcentrum Sveaborg, Finland, "Lena Cronqvist", 10/5-1/6 1986.
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Lena Cronqvist", 2/9-16/10 1994.
Tobias Berggren med flera; "Lena Cronqvist". Utgiven av Carl-Johan Bolander, Västerås, 1979. Avbildad helsida i färg sid 68.
Mårten Castenfors; "Lena Cronqvist" SAK’s årsbok 2003, avbildad helsida i färg sid 68.
"Lena Cronqvist: 10.5-1.6 1986", Nordiskt Konstcentrum, Helsingfors, 1986.
Jämför målningen "Modern" 1975, Norrköpings Konstmuseum. Jämför även "Trolovningen" 1974-75, Bukowskis Moderna + Contemporary och Design, 2006, kat.nr. 539:546.
DET ÄR DETALJERNA SOM GÖR DET
Lena Cronqvists målning Madonna från 1976–77 har en sådan laddning, en sådan stark berättelse, att min position ruckas för ett ögonblick när jag återser den, som i förvåning och förundran över att vissa målningar har denna märkliga förmåga att bli så mycket mer än bara färg på duk. Denna målning kan man självklart betrakta och genomsyna med blicken men det är i det närmast fysiskt påtagliga mötet med motivet som allt händer; där man, vare sig man vill eller inte, tvingas in i en vidare och djupare kroppslig minnesmättad upplevelse. Målningen både äger och styr sitt rum – denna målning som nu har lämnat en privat samlares vägg på sin väg till en annan ännu okänd vägg.
För mig, som sedan många år närt ett stort intresse för Cronqvists konstnärskap, är det inte bara ett laddat utan också ett kärt återmöte med verket Madonna och jag kan omedelbart konstatera att den äger samma förunderliga kraft som sin syskonmålning Modern från 1975 som jag då och då återser i Norrköpings konstmuseums fina samling. Målningen Modern är komponerad på ett snarlikt sätt som målningen Madonna men istället för två snarlika kvinnor, varav en är stor och en är liten – så finns i Modern en liten åldrad kvinna i knäet som den större madonnalika huvudpersonen greppar med klolika händer.
Det som kräver och fångar betraktarens uppmärksamhet i både Modern och den aktuella målningen Madonna är all den måleriska omsorg som genomsyrar både det gestaltade rummet, de gestaltade tingen och personerna. I fonden står i Madonna det i Cronqvist-sammanhang välbekanta stora vitrinskåpet med uppradat glas och porslin. Där den röda servisen med sina koppar, fat och kannor och där kristalltillbringaren, den vita porslinskannan med fågelmotiv och kinakopparna. Tillsammans är detta välbekanta föremål fyllda av minnen som lyfter in dofter, måltider, samtal och sammanhang från det förflutna – det goda och onda, det lätta och tunga, det varma och det kalla – i bildrummet.
I förgrunden sitter de två huvudpersonerna som om de vore placerade i ett absolut fokus. Centralt i detta, av tradition heligt klingande motiv, som här ympats med det krasst vardagliga som en söt blåvit blommig blus och ett par oknäppta jeans, är de två gestalternas ögon och dessa ögons blickar. Av de två, som också är ett, skyggar den lilla med huvudet lätt på sned, lite inåtvänd, vemodig och sorgsen. Den lilla, en marionett, en utväxt, något löst sittande som finns där i en tvingande evighet, i en tvingande enhet, med den stora. I kontrast tronar Madonnan med sina rakt hängande armar, en stod med en självklar fjär resning. Tillsammans skapar de två gestalterna en högst osäkrad relation som om de vore sittande helt oförankrade i luften, i ett intet, framför en för oss utbytbar kuliss som signalerar hem. I detta verk finns inget stöd för livet – bara en outtalad fråga om människans utsatta position, om relationen mellan barn och vuxen, mellan nu och då, mellan du och jag.
Målningen som så vackert och så starkt fylls av dessa två samtidigt separerade och sammanfogade kvinnor, kan ses som en nyckel in i, och ett koncentrat av, Lena Cronqvists konstnärskap som år ut och år in, ofta med den egna personen som figurant, sökt svar på livets predikament. För sådana som får kraft av att reflektera över det drama som livet innebär är detta stor konst – alla andra bör lämpligen begrunda något annat.
Mårten Castenfors
Chef/ Liljevalchs Konsthall
Lena Cronqvist var en av de största svenska konstnärerna i sin generation. Hennes konstnärliga gärning omfattade måleri, skulptur, grafik och illustration. Intresset för bildkonst visade sig tidigt och ledde henne först till studier vid konstskolan i Bristol, England, och därefter till Konstakademien i Stockholm, där hon vidareutvecklade sitt måleri. Under studietiden hämtade hon inspiration från konstnärer som Francis Bacon och Edvard Munch.
Redan under 1960-talet började Cronqvist utforska teman som moderskap, kvinnors frihet och jämställdhet mellan könen. Hon tog även upp frågor om psykisk ohälsa, något som präglade delar av hennes konstnärskap. År 1965 debuterade hon med en separatutställning på Galerie Pierre i Stockholm. Genombrottet kom på 1970-talet med målningar av feministiska förortsmadonnor, där hon bröt upp och omtolkade den klassiska bilden av moderskapet. Ett av hennes mest kända verk från denna period är Trolovningen (1974), en målning föreställande Cronqvist själv tillsammans med maken, författaren Göran Tunström. Verket är en parafras på Jan van Eycks berömda 1400-talsmålning med samma titel och såldes 2016 på Bukowskis för rekordpriset 9,2 miljoner kronor.
Mellan 1990 och 1994 återkom Cronqvist ofta till motivet unga flickor, skildrade i en naivistisk stil men med en mörk underton. Efter Tunströms bortgång år 2000 målade hon flera självporträtt, där kroppen fungerade både som motiv och subjekt. Hennes konst rörde sig kring teman som barndom, kärlek, död och moderskap, ofta grundade i personliga erfarenheter men med en universell dimension. Som kontrast till de psykologiskt laddade motiven målade hon också färgstarka landskap från Bohuslän. I Kosters skärgård mötte Lena Cronqvist konstnären Inge Schiöler och fann i honom en likasinnad i kärleken till det karga landskapet. Landskapsmotiven skulle följa henne genom hela hennes karriär.
Ända fram till slutet förblev Lena Cronqvist en nyskapande konstnär. Trots sviktande syn medverkade hon våren 2024 i den stora retrospektiva utställningen Lena Cronqvist – Sex decennier på Konstakademien i Stockholm.
Cronqvists verk finns representerade på flera av Sveriges främsta museer, däribland Nationalmuseum, Moderna museet, Malmö konstmuseum och Göteborgs konstmuseum, samt i internationella samlingar.