356671

152A. NILS VON DARDEL, "Vattenfallet".

Signerad Dardel och daterad 1921. Duk uppfäst på pannå 113 x 145 cm.

Följerätt
Ja
Proveniens

Ursprungligen i fru Ingrid Ekwalls (dotter till konstnären) samling, Stockholm.
Därefter i arv till Nils Ekwall (barnbarn till konstnären).
Förvärvad direkt från ovanstående av nuvarande ägare.

Klubbat pris
21 000 000 SEK

Det är för sent att lämna inropsuppdrag.

Du måste vara inloggad för att kunna lägga bud/inropsuppdrag

Tilläggslista

Duk uppfäst på pannå.

Utställningar

Skånska Konstmuseum, Akademiska Föreningen, Lund, "Nils Dardel", 2 - 13 april 1939, kat nr 26.
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Nils Dardel", utställning anordnad av Föreningen för Nutida Konst, september - oktober 1939, kat nr 128.
Kunstnernes Hus, Oslo, ”Den svenske maler – Nils Dardel”, 1-23 december 1939, kat nr 73.
Nationalmuseum, Stockholm, "Vårutställning, modern svensk konst och konsthantverk", 13 april - 2 juni 1940.
Konsthallen, Helsingfors, "Fyra svenska expressionister. Dardel-Hjertén-Sandels-Frisendahl", utställning arrangerad av Nordiska Konstförbundet, 19 april - 11 maj 1952, kat nr 16 (under titeln "Putous - Vattenfallet").
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, ”Nils Dardel – Minnesutställning”, utställning arrangerad av Sveriges Allmänna Konstförening, 25 mars – 1 maj 1955, kat nr 172.
Malmö Museum, "Nils Dardel - från 1904 till 1924", 16 november - 18 december 1963, kat nr 107 (under titeln "Vattenfallet [Autour de la vie]").
Moderna Museet, Stockholm, ”Nils Dardel 1888-1943”, 30 januari – 3 april 1988, kat nr 130 (avbildad i katalog helsida i färg, pl. XXVI).
Konstmuseet Riddersberg, 1990.

Litteratur

Karl Asplund, ”Nils Dardel. I. Ungdomstiden”, SAK, 1957, omnämnd sid 215-218 samt avbildad helsida i färg sid 176.
Erik Näslund, ”Dardel”, 1988, omnämnd sid 147 samt avbildad helsida i färg sid 199.

Övrigt

"Vattenfallet" är ett av Nils Dardels främsta verk någonsin. Omständigheterna kring verkets tillkomst samt ingående analyser av målningen har gjorts av framstående kännare som ex. vis Karl Asplund och Erik Näslund.

En av de intressantare aspekterna torde vara hur målningen ger uttryck för det nära samarbetet mellan Dardel och Pär Lagerkvist där de båda inspirerade varandra påtagligt. Utbytet resulterade i ett slags korsbefruktning som gagnade respektive mästares produktion.

Erik Näslund skriver i sin biografi "Dardel", 1988: ”Om Rolf [de Maré] var Nils vän på det känslomässiga, mentala och ekonomiska planet, så blev Pär inte bara en nära vän rent privat, utan den som stöttade honom offentligen, i pressen. Det betydde förstås mycket i en tid då övriga konstkritiker vände sig emot honom. Liksom Nils hade Pär rest till Paris där han studerade expressionismen och kubismen inom det franska måleriet. Efter resan tog han 1913 till orda i den lilla programskriften 'Ordkonst och bildkonst'. Grünewald hade gjort vinjetten till skriften. Därmed markerades samhörigheten med ’1909 års män’. Lagerkvist hade funnit att det var från dessa modernistiska konstnärers sida han kunde räkna med förståelse, inte från litteraturkritiken”.

Näslund fortsätter sedan: ”Pär och Nils blev vänner för livet, kontrasten dem emellan till trots, den sköne eleganten och aristokraten Dardel och den knotige, rödhårige bondpojken”. Thora Dardel skriver i ett brev till Lagerkvist (den 16 november 1951 i samband med att författaren utsetts till det årets Nobelpristagare i litteratur): ”När jag kom hem 1920 från Paris sade jag att du var Sveriges största skald och Nils var Sveriges största målare, och min pappa skällde ut mig ordentligt. Han sade att han kände till er båda och ni var förskräckliga…Du vet att han [Nils] var varmt fästad vid dej som vän, men dessutom både beundrade han dej och hade respekt för dej som konstnär, och det var inte många han hade dessa förenade känslor för…”.

Som Näslund påpekar var den ”konstnärliga respekten och beundran ömsesidig”. Lagerkvist hade uttalat sig i positiva ordalag över Dardels konst redan vid den Baltiska utställningen i Malmö 1914. Därefter blev han länge konstnärens främste vapendragare. I "Det unga måleriet i Sverige", 1915 konstaterar Lagerkvist: ”I så hög grad som Nils Dardel har ingen bland de unga vinnlagt sig att utforma åt sig en dedicerat personlig stil. Han undgår ej att verka en smula manierad, men det betyder ingenting ty han är full av levande fantasi och hans stil är alldeles utsökt. […] Det vittnar icke gott om vårt inhemska konstförstånd att denne artist, vilkens egenartade och stora talang redan blivit känd på kontinenten, ännu icke uppmärksammats hos oss”.

När Lagerkvist året efter, 1916, ger ut sin banbrytande diktsamling "Ångest" lägger han på allvar grunden till sitt internationella rykte som framstående författare. Näslund skriver: ”I diktsamlingen 'Ångest' finner Lagerkvist för första gången sin expressionistiska stil som med chockerande intensitet tolkar diktarens upplevelser av livets meningslöshet och människans vanmakt inför den oundvikliga förintelsen”. Man skulle här kunna lägga till att Lagerkvist, i och med detta, i sitt författande återspeglar vad Dardel gav uttryck för inom sitt måleri.

Lagerkvist ville att Dardel skulle göra omslaget till "Ångest". Konstnären gjorde också några förslag, vilka dessvärre ej accepterades av Bonniers. Refuseringen innebar emellertid inte att de vänskapliga förbindelserna mellan Lagerkvist och Dardel försämrades.

Samma år som Dardel färdigställer sitt mest omtalade verk "Den döende dandyn" gav Pär Lagerkvist 1918 ut en trilogi enaktare under titeln "Den svåra stunden". Näslund, än en gång, skriver: ”Året därpå utkom han med ännu en enaktare, 'Himlens hemlighet', där en rad allegoriska figurer uppträder mot en kosmisk bakgrund och alla söker de på olika sätt finna ut meningen med tillvaron. Figurerna hos Lagerkvist dessa tidiga år liknar på många punkter dem som uppträder på Dardels målningar. Som vi tidigare påpekat är det fråga om en konstnärlig och motivisk ’korsbefruktning’ dessa två vänner emellan de här åren och det är meningslöst och nästan omöjligt att säga vem som är först, Dardel eller Lagerkvist. Men nog kan man i denna ångestkonst höra ekot av Edvard Munchs Skriket”.

Karl Asplund berör dessa år i sin omfattande biografi "Nils Dardel. I. Ungdomstiden 1888-1921", 1957: ”Hans tre mest betydande och genomarbetade figurkompositioner från dessa år är emellertid 'Crime passionnel', 'Visit hos excentrisk dam' och 'Vattenfallet', alla fullbordade i Paris 1921”. Just Vattenfallets betydelse framgår tydligt av den ingående beskrivning Asplund ägnar den, över inte mindre än tre sidor i boken:

”Men märkligast är ’Vattenfallet’ eller ’Autour de la vie’, ett av Dardels huvudverk. Det är en helt plan komposition av en påtaglig tapisseriverkan. I ett starkt stiliserat bergslandskap med alla nyanser av grönt från gulgrönt till ärtgrönt till smaragd och mossa och med det Dardelska skräckstupet till vänster strömmar det bleklila vattnet i ett jugendartat ornamentalt mönster. Och på klipporna utför isolerade bisarra grupper handlingar som vi återfinner som symboler i andra Dardeltavlor. Där leker en flicka med en pudel farligt inpå branten, medan en gosse söker klättra upp till henne på en lina, där skjuter en gosse en pil i bröstet på en annan som knäfallande friar till en oberörd flicka. Där sträcker sig ännu en tredje gosse upp mot den vansinniga flickan i trädet, där visar sig en fjärde i exhibitionistisk nakenhet för två lamt intresserade flickor – ett motiv som han också tagit upp i en akvarell. Där vandrar flickan ur ’Himlens hemlighet’ sökande med sin gitarr, gossen ur samma drama irrar sökande ensam. En gosse sträcker sig knäfallande efter fjärilar som en flicka jagar med en håv. Och nere till höger står fiolspelaren vid gravkorset, en gosse friar med bukett till en sorgklädd flicka och allra längst ned i hörnet sitter gumman med dödskallehuvudet. Men på en sten mitt i vattenfallet står ynglingen i svart och flickan i vitt i sin evigt isolerade ungdomssorg. Själva vattenfallet går påtagligt direkt tillbaka på japanska intryck, främst av Kegonfallet. Det är ’kärlekens grymma och farliga anletsdrag’ (Prévert), som han här sammanfört med andra mänskliga och omänskliga makter i en encyklopedisk mångfald som minner om Hieronymus Boschs målningar med dunkla uppradade symboler. Det genetiska sambandet med ’Himlens hemlighet’ och ’Dårhuset’ är uppenbart. Det finns också en förbindelse med ’Den trevliga sommarsöndagen’ med sin katalog över grymheter”.

Även Erik Näslund analyserar auktionens målning: ”Vattenfallet, utförd i Paris två år senare, är en gentagelse. Däremellan ligger också balettversionen av 'Himlens hemlighet', kallad 'Dårhuset', uppförd hösten 1920 av Svenska Baletten i Paris i Dardels scenografi. Även aktörerna i detta vandringsdrama är utspridda i ett landskap, som består av farliga branter och stup runt ett vattenfall. Kanske är det, som Karl Asplund påvisat, det berömda Kegon-fallet i närheten av Nikko i Japan – som Dardel besökte tillsammans med damerna Wallenberg i september 1917 – som konstnären haft i tankarna. Vid detta vattenfall brukar sedan gammalt olyckliga unga älskande kasta sig sammanbundna. Och vilka finner vi här stående på en avsats mitt i fallet om inte det sorgsna kärleksparet, farligt balanserande mot stupet”.

Näslunds fortsatta beskrivning av motivet ligger så pass nära Asplunds tidigare citerade att den, i detta sammanhang, kan lämnas därhän men efter att ha påtalat de ”lagerkvistska” inslagen i motivet skriver Näslund: ” ’Autour de la vie’ är målningens undertitel, 'Kring livet'. Den dardelska livsfrisen ger ingen strimma av hopp. Här har han målat med döden i hjärtat”.