Cindy Sherman

Hösten 2013 visas Cindy Sherman på Moderna Museet i Stockholm. En stor händelse och publiksuccén, publiciteten och uppmärksamheten är på förhand given.

Shermans konstnärskap har sedan hennes internationella genombrott i början på åttiotalet haft en enorm betydelse för den samtida konsten.

23 år gammal, slutet av 1970-talet, inleder Cindy Sherman ett konstnärligt projekt, ”Untitled Film Stills”, som för alltid förändrar och förskjuter begrepp och föreställning inom såväl film som feminism och konstteori. Med sig själv som modell iscensätter hon 69 stycken svartvita bilder som intuitivt för tankarna till populärkulturens filmer av exempelvis Hitchcock från femtio- och sextiotalen.
Hennes Film Stills vänder, genom att imitera klichéerna av kvinnliga filmroller, ut och in på begreppen. De visar på ett tydligt sätt könsstereotyperna som upprepas i evinnerlighet i vår kultur, som karriärkvinnan, bombnedslaget, hemmafrun, studentskan med flera. Detta blir början till Shermans långa konstnärliga projekt. Hela hennes konstnärliga produktion är ett uttryck för hur man kan konstruera en identitet.

Att hon vände kameran mot sig själv var i sig banbrytande vid tidpunkten. Det var ett nytt sätt att arbeta med kameran och använda tekniken konceptuellt för att uttrycka en konstnärlig idé. I slutet av sjuttiotalet hade fotografin ännu inte nått samma status som de traditionella konstformerna. Konstlivet dominerades just då av måleri, popkonst och neoexpressionism. Några konstnärer gick en annan väg och började experimentera med andra tekniker som fotografi, film, performance och text. Tillsammans med bland andra Sherrie Levine, Laurie Simmons, Jenny Holzer, Barbara Kruger och Richard Prince förflyttade de med Sherman i spetsen fotografiet till konstens absoluta finrum. Det innebar en omvärdering av fotografiet som nu fick ett samlarvärde som konst.

Sherman har arbetat med frågeställningar kring medias ouppnåeliga och på många sätt förvridna kvinnoideal. Hennes bilder är starkt ifrågasättande till det. De väcker både obehag och fascination. Det är ett experimenterande mellan vad vi uppfattar som vackert och fult, det mörka och motbjudande. Hennes kvinnor ser inte alls ut som de perfekta drömkvinnor vi ser i media. De är trötta, misslyckade, gamla, ibland berusade, ibland sinnessjuka. Något har blivit fel i sminkningen, i deras klädsel och de utstrålar en känsla av ångest.
Shermans knivskarpa nutidsanalys har också blivit föremål för kontrovers. 1981 erbjuder tidskriften Artforum Sherman att göra ett mittuppslag. Hon gör en serie om 12 bilder, i liggande format (serien Centerfolds) inspirerade i stilen av herrtidningarnas utvik. Shermans kvinnor är inte nakna eller utmanande. De är fullt påklädda, karaktären fyller upp hela bildrummet. De inger en känsla av tvetydig otillgänglighet, en närbild med uttryck av melankoli och emotionell tragik. Bilderna publicerades aldrig. Debatten kom att handla om Sherman, var hon feminist eller inte. Samtidigt visades de här verken på det nystartade galleriet Metro Pictures i New York. Utställningen blev en succé.

Cindy Shermans första verk köptes in till MoMa redan 1982, då var hon 28 år gammal. Samma år var hon med på både Venedigbiennalen och Documenta 7, uppmärksamheten var enorm och det internationella genombrottet var ett faktum!

Auktionens bild är från 1982. ”Untitled # 103” har allt man kan önska sig av vår tids, utan jämförelse, mest betydande fotobaserade konstnär. Som vanligt är det Cindy Sherman i alla roller: maskör, regissör, manusförfattare, fotograf och skådespelare. I en typisk pose för en kvinna i en populärkulturell film är hon blottad och med armarna hjälplöst utsträckta. Bildytan är nära och kanske är det hjälten som närmar sig för att trösta, rädda eller kyssas. Men blicken man möter är inte välkomnande, utan slö och inåtvänd. Den passivt väntande kvinnan blev inte aktiv på kommando, utan frånstötande och otillgänglig. Som vanligt är Cindy Sherman här intellektuellt sylvass som Balzac och i sitt visuella uttryck kompromisslös som Goya.