John Chamberlain
"Yellow Nunn"
Utförd 1975. Bemålad och förkromad metall. Höjd 115, längd 163 och bredd 102 cm.
Proveniens
Leo Castelli Gallery, New York.
Bo Alveryd, Kävlinge.
Privatsamling.
Litteratur
Julie Sylvester, "John Chamberlain; A Catalogue Raisonné of the Sculpture 1954-1985", 1986, avbildad bild 526.
Övrig information
John Chamberlain (1927-2011) föddes i Rochester, Indiana. Under de två åren på Art Institute of Chicago (1950-1952) arbetade han med svetsade stålskulpturer och det var först mot slutet av 1950-talet som han började arbeta med plåt och delar från bilar, något som sedan nästintill blivit konstnärens signum. Dessa bemålade plåtsjok, ibland sammanfogade med helt igenkännbara delar från bilskrot, gjorde konstnären som både fristående skulpturer på golvet och som skulpturer att hänga på väggen. John Chamberlain revolutionerade skulptur som genre och hans betydelse för yngre generationers konstnärer kan knappast överskattas.
1960 hade Chamberlain sin första riktiga galleritutställning hos legendariska Martha Jackson. Trots att han knappt sålde något tog kritikerna honom till sig och han inkluderades följande år i utställningen The Art of Assemblage på Museum of Modern Art i New York. Det var en banbrytande utställning som egentligen för första gången med ett helhetsgrepp introducerade konceptet assemblage för den amerikanska publiken. Utställningen inkluderade vitt skilda konstnärer såsom Picasso, Duchamp, Braque, Man Ray, Rauschenberg, Chamberlain m fl. Efter att ha ställt ut flera gånger hos Leo Castelli under 1960-talets första hälft, medverkat vid Venedigbiennalen och visat vid biennalen i São Paulo, började konstnären att experimentera med andra material än bilplåt. Han gjorde textila skulpturer i skumgummi, prövad sig fram med abstrakta målningar och experimenterade med plexi. Mot slutet av 1960-talet jobbade Chamberlain också mycket med film. Ett av de mest välkända produktionerna är The Secret Life of Hernando Cortez (1968), där Taylor Mead och Ultra Violet, Andy Warhols stjärnor, medverkade. Eller som Chamberlain själv har sagt i en intervju med Julie Sylvester: ”In The Secret Life of Hernando Cortez the cast was just friends of mine who were fooling around with notions of conquest. Andy Warhol was making some of these dumb movies also.”
1972 började Chamberlain åter använda bildelar till att skapa sina skulpturer. De flesta skulpturerna under den här tiden tillkom i ateljén på samlaren Stanley Marshs ranch i Mexiko. Den aktuella skulpturen ”Yellow Nunn” är utförd 1975 och med proveniens Leo Castelli är den ett otroligt spännande exempel på Chamberlains skulpturer när de är som bäst. Verket är fullt av konstraster: den hårda ytan mot de mjuka uppbrutna skikten, det imposanta formatet mot formens och kompositonens lätthet, svärtan mot de ljusa partierna etc. Nu lade han också till accenter av färg mot de redan bemålade ytorna, vilket även denna skulptur är ett exempel på.
Med stor distans till sig själv och det “skapande geniet” utgick Chamberlain nästan alltid från det lustfyllda och känslostyrda i sitt skapande. Att han också debuterade när den abstrakta expressionismen nådde sin kulmen och hans konstnärskollegor hängde på Cedar Bar, har gjort att hans verk ofta ses som den tredimensionella motsvarigheten till det då aktuella måleriet. Han inspirerades av Franz Klines och Willem de Koonings måleri och han tog den fysiska formen vidare från det formella och skapade på känsla och på gehör.
Formgivare
John Chamberlain är konstnären som på allvar utvecklade den abstrakta expressionismen från det tvådimensionella måleriet till det fysiska objektet.
Hans ledord under skapandet var ”fit” och ”choice” – två parametrar som tillsammans med Chamberlains fingertoppskänsla bidrog till att bildelar i metall blev till banbrytande konstverk.
Mot slutet av 1950-talet började han skapa med plåt och delar från bilar, material som det fanns gott om och dessutom var billigt i 50- och 60-talets USA. Med dessa bemålade plåtsjok, ibland sammanfogade med helt igenkännbara delar från bilskrot, gjorde konstnären både fristående skulpturer på golvet och skulpturer att hänga på väggen. 1960 hade Chamberlain sin första riktiga galleriutställning hos legendariska Martha Jackson. Trots att han knappt sålde något tog kritikerna honom till sig och han inkluderades följande år i utställningen The Art of Assemblage på Museum of Modern Art i New York.
Efter att ha ställt ut flera gånger hos Leo Castelli under 1960-talets första hälft, medverkat vid Venedigbiennalen och visat vid biennalen i São Paulo, började konstnären 1966 att experimentera med andra material än bilplåt. Han skapade under den här perioden med vitt skilda material som plexiglas, skumgummi och papper. Under denna, sju år långa, experimentella period utvecklades hans känsla för materialet vilket kom att påverka hela hans karriär. Hans återkomst till plåten och bildelarna blev inledningen på den mest uppskattade delen av hans karriär. Hans känsla för detaljer och kompositioner (choice) och kombinationen (fit) av de valda plåtdelarna skapade skulpturer som kombinerade rörelse och styrka, råa kanter och blanka ytor. De är intuitiva och expressionistiska objekt som trots sin tyngd besitter rörelse och ett stort mått elegans. Under 1980-talet, då ”Le First” är utförd, arbetade Chamberlain främst med uppåtsträvande och vertikala linjer vilket även beskriver denna skulptur. Här har konstnären lyckats transformera den abstrakta målningens färg till mjuka veck och rundade former.
Chamberlain framhöll att det allra viktigaste för en konstnär är att begripa sig på i vilket skede man ska avsluta arbetet. Chamberlains strävan (och förmåga) att sätta stopp i rätt ögonblick vittnar om en sorts ödmjukhet inför materialet och inför uppdraget. Han strävade inte efter att foga samman de olika delarna till en helhet utan strävade efter att låta de utvalda komponenterna utgöra en komposition av form och rörelse. Det är därför som han aldrig målar eller på annat sätt omformar de olika delarna efter sammanfogningen, det är även därför som de svetsade fogarna lämnas synliga.
John Chamberlain räknas idag som en av efterkrigstidens viktigaste konstnärer. Han revolutionerade skulptur som genre och hans betydelse för yngre generationers konstnärer kan knappast överskattas. Hans konst fortsätter att provocera och inspirera!