JÖNS EFVERBERGS OVANLIGA MÄSTERSTYCKE FRÅN 1775

Jöns Efverbergs mästerstycke från 1775 är märkvärdigt på flera sätt. Det var det andra mästerstycket som gjordes i den nya gustavianska stilen efter Georg Haupts skrivbord 1770. Dessutom var det ovanligt att göra en byrå som mästerstycke. Den vanligaste mästerstyckemöbeln sedan 1700-talets början var ett stort skåp. Endast fyra mästare gjorde en byrå som mästerstycke. Förutom Jöns Efverberg var det Johan Neijbers rokokobyrå från 1768 och Anders Lundelius respektive Anders Olléns byråar från 1778 resp. 1786.

Efverbergs mästerstycke är mycket egensinnigt utfört, men att han har sneglat på Georg Haupts arbeten är tydligt. Förutom den raka gustavianska byråmodellen med lätt svängda ben, kan även en del av de dekorativa inläggningarna, såsom urnan med vädursmaskaroner, draperihänget och sidornas urnor härledas till Georg Haupts vaktsäng i form av en byrå från 1770-talets första hälft. Den förklädda sängen stod i kungens sängkammare och användes av kungens livpage. Haupt hade i sin tur hämtat inspiration till dekoren under sina år i London 1768/69, där hans svenska yrkesbroder och resekamrat Christopher Fürloh hade tillverkat en urndekorerad byrå 1767. Fürlohs skiss till byrån är bevarad i kvarlåtenskapen efter den engelska snickaren John Linnell. Det är sannolikt att både Fürloh och Haupt var verksamma i Linnells verkstad. Fürlohs byrå finns bevarad i The Castle Howard Collection i England.

Det är känt att Efverberg gesällvandrade under 1750-talet, men var han begav sig är inte känt. Hans ovanliga val av figural inläggning i form av ett fruktfat på byråskivan saknar motsvarighet i svensk möbelkonst. Oftast hade byråarna stenskivor eller geometriska inläggningar i rutor och fält. Tekniken att skapa skuggor på frukterna genom att mörkbränna fanerbiten i het sand var vanligare bland utländska mästare. Troligetvis lärde sig han denna metod under sina utandsår. På hans mästerstycke finns även hans karakteristiska tunna bladbård som löper längs skivans kanter. Den förekommer på flera av hans möbler och kan användas för att identifiera hans osignerade arbeten.

Även om Jöns Efverberg (född i Skåne 1729) inte blev skråämbetsmästare förrän 1775 var han enligt Kommerskollegiums beslut 1770 slottssnickare och ebenist under Hallrätten. I mantalslängden 1770 nämns han som snickare vid drottningens slott [Drottningholm]. Fem år senare blev han genom sitt mästerstycke ansluten till snickarämbetet i Stockholm. Under 1700-talet fanns det möjlighet att bli mästare utanför det traditionella skråna genom att bli hallrättsmästare genom Kommerskollegiums beslut. Denna företagsfrämjande möjlighet uppstod under Frihetstiden på 1730-talet för att komma runt det ofta konkurrenshämmande och ålderdomliga skråväsendet.