Utförd 1775-1780 under senare delen av Martins första vistelse i England 1768-80, allmänt ansedd som hans bästa period. En förstudie till målningen, troligtvis utförd framför motivet, 30 x 42 cm, finns i Nationalmuseum (NMH 189/1921) (se bild). Michael Ahlund, författare till "Landskapets röster. Studier i Martins bildvärld", 2011, chef för Gustavianum i Uppsala, har välvilligt påpekat att den prisnotering Martin åsatt förstudien är i shilling och pence. Detta visar otvetydigt att motivet är hämtat ifrån England. Martin hade en butik vid Leicester Square i London där han bjöd ut sina verk och priset refererar sannolikt till priset han begärde för målningen.

Motivet förefaller vid första anblicken vara ett ordinärt lantligt landskap med en kvarnliknande byggnad som förfallit till en överväxt ruin. En parkbänk placerad ovanpå ruinen avslöjar emellertid att landskapet är anlagt, helt i enlighet med den rådande engelska park- och trädgårdsarkitekturen vilken under 1700-talet kom att revolutionera tidens uppfattning om naturen. Bilden för tanken till motsvarande svenska parkanläggningar, exempelvis den engelska parken i Forsmark. Trädslagen intill ruinens vänstra sida avviker från de omkringliggande arterna och är troligtvis av exotiskt ursprung. Utan detta inslag skulle naturen i målningen framstå som vild i motsats till kultiverad. Centralt i bilden har Martin införlivat en konstnär bärande på sitt staffli, möjligtvis tänkt att föreställa honom själv.

Erövringen av naturen, en av 1700-talets största andliga landvinningar inom park- och trädgårdskonsten, var en reaktion mot barockens rätvinkliga trädgårdar och uppstod parallellt med den engelska naturpoesin. En av dem som inledde oppositionen mot den franska trädgårdstilen var Joseph Addison (1672-1719) som i The Spectator uttalade sin förkastelsedom över träd, klippta i kon-, glob- eller pyramidform. Istället prisade han trädens fria naturliga växt: ”The beautiful wildness of nature”. Alexander Pope (1688-1744), författaren till en av de tidigaste naturbeskrivande dikterna i engelsk litteratur, ”Windsor Forest”, 1713, yttrade sig i samman anda. Både Addison och Pope anlade sina egna trädgårdar för att omsätta sina idéer i verkligheten. Särskilt ryktbar var Popes trädgård vid hans villa i Twickenham vilken Elias Martin kom att avbilda på uppdrag av prins Karl, sedermera kung Karl XIII. Ur kravet på mer naturlighet genom undvikande av det regelbundna (”naturen avskyr den räta linjen"), utvecklar sig den engelska trädgården till ett slags landskapskonst, ett urval av små konstgjorda naturstycken av varierande art, vilka anslog skiftande stämningstoner hos den svärmiska betraktaren. Ruiner, eremithyddor, gravvårdar, tempel, illusoriskt insatta i terrängen, medverkar härtill. Man gestaltar inte längre trädgården efter en arkitektonisk tanke, utan efter en litterär eller målerisk.

Martin var mycket förtrogen med den engelska naturpoesin och kom att hämta motiv från en rad engelska trädgårdar och parker, bland dessa Hamilton park vid Painshill nära Cobham (i jakten på stämningsväckande illusioner hade dess ägare, Charles Hamilton låtit anställa en person att spela rollen som en eremit i en usel koja). Den lärde språkforskaren J. J. Björnståhl uppmärksammade vid sitt London-besök 1774 att Martin blivit en populär konstnär, uppbackad av inflytelserika konstvänner, bland dessa Horace Walpole, politiker, skribent och amatörarkitekt. Martins främsta gynnare i England var emellertid den i Göteborg av engelska föräldrar födde trädgårdsarkitekten William Chambers (1723-1796), skaparen av Kew Gardens. Chambers författade en av tidens talrika avhandlingar om trädgårdskonsten, ”On Oriental gardening”, 1772, i vilken han gör propaganda för den kinesiska trädgårdstilen (han skickade ett exemplar till Gustav III; tidigare hade han skickat Lovisa Ulrika exemplar av "Designs of Chinese Buildings and Furniture”, 1757, av vilka flera av byggnaderna kom att uppföras vid Kew Gardens, samt ”A Treatise of civil architecture", 1759). Chambers hade vid tre tillfällen besökt Kina som superkargör vid svenska ostindiska kompaniet. Chambers kom på 1770-talet att leverera förslag till slottsträdgårdarna på Svartsjö och Ulriksdals slott, dock kom dessa inte att förverkligas. Fredrik Magnus Piper, allmänt betraktad som den som införde den engelska trädgårdskonsten i Sverige, fullbordade 1779–80 sin utbildning i England hos Chambers och kom under sin tid i England att flitigt umgås med Martin. Piper skaffade sig också kunskaper om engelsk trädgårdskonst genom omfattande fältstudier och uppmätningar vid Painshill, Stourhead och Stowe.

Motivet till den aktuella målningen kan möjligtvis vara hämtat från Rousham Park i Oxfordshire, där William Kent omkring 1740 uppförde en byggnadskonstruktion med vattenfall, känd som ”Venusdalen" (se bild). Konstruktionen omgavs ursprungligen av två fristående byggnader med höga branta tak (se bild). En liknande byggnad kan ses i bakgrunden på Martins målning. Elias Martin har avbildat byggnadskonstruktionen i förfall, vilket kan ha sin bakgrund i förromantiken, där individens känslor i reaktion mot upplysningen fick större tyngd än förnuft, allmänna sanningar, etablerade regler och normer. Romantiseringen kring svunna tider resulterade inom arkitekturen i nygotiken och en förkärlek för ruiner märktes både som motiv i måleri men även inom arkitekturen, där ruinliknande konstruktioner införlivades i parker och trädgårdar.

Martins lyriska naturuppfattning kom med modersmjölken och präglades av en stark gudstro, vilken han i skrift givit uttryck för. Som svensk var det vilda landskapet inget främmande för honom och det nyskapande engelska park- och trädgårdslandskapet med sina inslag av vild natur kom därför att passa hans temperament (M. Lundqvist, "Elias Martin. Den nya naturuppfattningen i England - Den samtida engelska akvarellkonsten", 1925, sid 17):

”Jag såg et träd, 2 träd, 3, alt högt stor och beundranswärdt jag skulle med mina ögon mäta dess höjd och såg granars topar och ekens krona höja sig till Soln. Soln igen spridde sina strålar, skuggor nötte skuggor, mörker och ljus blandades om varan och 10000 återsken täflade med regnbågen i färger, hvad lärde jag af alt detta? Jo at Gud är stor.”