Detta förtjusande porträtt av Madame Henriette Agathe Rose Foäche (1754-1812) målade Alexander Roslin 1785 som replik till ett tidigare porträtt av damen ifråga, som han själv utfört 1780 i samband med hennes giftermål med den franske kungens personlige sekreterare och rådgivare Pierre Stanislas Foäche (1737-1806). Redan 1771 hade Roslin porträtterat Monsieur Foäche och det första av de två damporträtten hade beställts för att utgöra pendang till det.

Att en så väletablerad och efterfrågad konstnär som Roslin målade repliker på sina egna arbeten var ingenting ovanligt på 1700-talet. Den franska societeten var kräsna köpare och de betalade bra för att få sina porträtt målade av ”rätt” konstnär. Signaturen ”le Chev: Roslin” var för dem inte bara en kvalitetsstämpel, det betydde också att målaren personligen hade hög social status. Genom att låta mästaren utföra och signera även repliker på redan beställda porträtt istället för att, som annars var brukligt, låta mindre skickliga konstnärer utföra rena kopior, kunde även beställaren visa upp sin status och position i samhället. Titeln Chevalier (= riddare; mer exakt Riddare av Vasaorden) hade Roslin erhållit av Gustav III 1772 efter att han året innan målat dennes porträtt. Att utmärkelsen innebar en välkommen skjuts framåt i karriären för Roslin förstår vi av det faktum att han från och med det året alltid signerade sina arbeten ”le Chev: Roslin”.

Familjen Foäche tillhörde ursprungligen inte adelsståndet. Pierre Stanislas var son till en skeppsredare i Le Havre och gjorde sig en förmögenhet på den synnerligen lukrativa triangelhandeln mellan Europa, Afrika och de franska kolonierna i Västindien. Genom sin skicklighet i såväl affärer som politik lyckades han med tiden uppnå en ansenlig position vid det franska hovet. Giftermålet med den vackra Henriette Agathe Rose, som stammade från den anrika adelssläkten de Mondion från Savojen, blev bara ännu en bekräftelse på hans framgångsrika klättring på den sociala stegen. Det faktum att Roslin 1786 fick beställningar på ytterligare två porträtt av Madame Henriette Agathe Rose och hennes make (och dessutom ett flertal andra medlemmar av familjen Foäche) har möjligen sin förklaring i denna bakgrund.

Kvinnoporträtt hörde till Alexander Roslins verkliga specialiteter. Han var oerhört skicklig i att lyfta fram den avbildades förmåga att behaga – en egenskap som värdesattes högt av 1700-talets beställare. Till en dams behag hörde bland annat att ha en mjäll och mjölkvit hud, rosiga kinder, god hållning och givetvis att vara moderiktigt friserad och klädd. Hon skulle också vara kultiverad, kunna uppträda med grace och klara av att upprätthålla en spirituell konversation. Alexander Roslin förmedlade nästan alltid damernas yttre företräden med sådan teknisk bravur att betraktaren ”på riktigt” kan uppleva känslan av de material som återges, exempelvis sidentygernas svala, glansiga textur och fjäderplymernas mjuka fluffighet. Frågan är dock om inte den verkliga storheten i Roslins mästerskap ligger bortom det taktila. Roslins bästa damporträtt återger så mycket mer än sedan länge bortglömda societetsdockor. De låter oss möta verkliga människor av kött och blod, med integritet och med en levande själ bakom den till perfektion polerade ytan. Madame Henriette Agathe Rose Foäche är ett sådant porträtt.