Sten Eklund

Sten Eklunds konstnärskap kretsar kring icke-närvaron av människan. Både i hans grafiska produktion och i hans delikata glasmålningar bygger han kompositionen med fragment av byggnader, maskiner och objekt. De geometriskt uppbyggda verken blir till spår av människan, av hennes framfart och produktion och där en strukturerad ordning råder i frånvaron av ett mänskligt kaos.

På en gång tidlös och samtidigt högst samtida interagerar Eklunds konst med konstnärer som Marcel Duchamp och Öyvind Fahlström. Redan från början kritikerrosad har Eklund alltid ansetts vara före sin tid. Glasmålningarna från det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet liknar vid första anblicken exakta arkitekt- eller ingenjörskonstruktioner. Den blanka eleganta, ytan stänger på sätt och vis ute betraktaren som får kämpa för att tränga igenom glaset för att nå de djupare dimensionerna bakom som ställer frågor om utveckling och existens.

Björn Springfelt, tidigare chef på Moderna Museet, ställde ut Sten Eklund i Lund 1968 och berättar om vilken upplevelse det var för honom att möta Eklunds konst, att upptäcka det som går på tvärs, som inte uppfyller våra konventionella förväntningar utan tvingar oss att tänka om och tänka nytt. Maskinerna hos Sten Eklund är inte absurda som hos Picabia utan ruvar på energier, färdiga att gå igång bara vi hittar rätt knapp att trycka på.

Den aktuella målningen ingår i en serie av verk som symboliserar färjor över Themsen. Som i alla glasmålningarna arbetar Eklund med en speciell färg, Humbrol emaljfärg (oljebaserad), vilken många vuxna kommer ihåg från målandet av flygplansmodeller i barndomen. Färgen är pålagd i omvänd ordning mot vanligt dukmåleri, dvs det främsta lagret är pålagt först, vilket ställer väldiga krav på utförarens teknik.