Ragnar Sandberg

Ragnar Sandberg utbildade sig på Valands konstskola men tvekade länge i valet mellan att skriva och att måla. Efter ett par års uppehåll från måleriet bestämde han sig 1929 för att trots allt satsa på en konstnärlig karriär. Under trettiotalet arbetade han med färgen som utgångspunkt och sökte ständigt nya kombinationsmöjligheter. Sandberg följde inga givna formler utan prövade sig fram med olika stilmedel. Hans måleri växlade mellan en kraftfull färgexpressionism och bleka pastelltoner med mycket vitt i färgen, något som gav honom en särställning bland de så kallade Göteborgskoloristerna som han brukar räknas till. Under påverkan av Bonnard kom en lågmäld kolorism att framträda starkt i Sandbergs måleri under trettiotalet. Det pastosa anslaget byttes mot ett rytmiskt vari en återhållen lyrisk palett gavs företräde.

I mitten på 1930-talet målar Ragnar Sandberg sviter av badande, cyklister och fotbollsspelare. Koloriten är på en och samma gång ljus och stark vilket förstärker rörelsen i. I "Flickor i vattnet" har han fångat strandlivet på västkusten med dess badgäster. Färgsprakande kontraster bidrar till den känsla som kan infinna sig en varm dag på stranden, mitt i sommaren. För Sandberg var det viktiga inte att fånga bilden i sig utan hela det intryck motivet gjorde på konstnären. Sandberg förklarade själv: "Seendet riskerar att låsas fast vid t.ex. bilden av en havsstrand. Det är så mycket som aldrig kommer med. Vinden. Sältan. Havsbruset. Jag ville komma åt det där genom att lösa upp det föreställande."

Conrad Pineaus skriver om det aktuella verket: "Taflan tillhör den klass, som i första ögonblicket 'chockerar'. Jag var rätt stolt öfver, att jag genast tyckte om den. Min andra tafla af samme konstnär 'går lättare i folk'" (Nordenfalk, s. 118). Pineuas har även sagt om Sandberg: "Sandberg anser jag för min del obetingat vara den förnämste och intressantaste målare Sverige för närvarande har. Jag har lyckats förvärva icke blott flera tavlor av honom utan även, vad nästan bättre är, trots den stora åldersskillnaden blivit mycket god vän med honom. Det är en synnerligen stimulerande vänskap". (ur "Conrad Pineus Minnen och dagboksanteckningar", Ingeborg v Rosen, Sthlm 1946)

När Pineus, som var nära vän med Sandberg, dör finna följande att läsa i Sandbergs dagbok "Elsa (R S' första hustru) ropar förskräckt från sitt rum. När jag kommer 9 in dar hon ligger och hör morgonnyheterna i radio säger hon: "Conrad är död!" Jag kan inte säga vilken saknad jag känner. Den gränsar till ångest. Det känns som om marken gled undan. Jag försöker bita ihop tänderna, men kan inte hålla gråten tillbaka. Oupphörligt! Conrad kommer inte mer att ringa mej, jag får aldrig mer höra det välkända: "Är det geniet?" Och tillägget: "Tar jag dej från arbetet? För du arbetar väl?" När jag ser telefonen stå där svart och tom skulle jag ha lust att kasta ut den. Varje dag ringde Conrad. Vad ska jag med den lilla svarta lådan nu?" (Ragnar Sandberg, Dagboksanteckningar 1945-1972).