Carl Milles

Carl Milles (1875–1955) var under 1900-talets första hälft den skulptör som dominerade det svenska konstlivet. Han är också den svenske bildhuggare som nått störst internationell ryktbarhet. Detta förklaras dels av att han tidigt ställde ut i internationella sammanhang, dels av att han tillbringade en stor del av sitt liv utomlands. Genom nära sex decenniers konstnärligt skapande kom Milles att sätta en omisskännlig prägel på den offentliga miljön i en rad svenska städer och på den privata sfären i svenska hem. Hans konstnärskap kan beskrivas som både traditionellt och nyskapande: traditionellt genom hans motivval, där antik mytologi, kristen ikonografi och svensk historia var centrala inspirationskällor, och nyskapande genom det starkt personliga formspråk som präglar hans tolkningar av motiven och det modernistiska utförandet.

Vatten och luft var grundläggande element för Milles: vatten som symbol för det flytande och livgivande, luft som symbol för det flyktiga och föränderliga. De utgjorde återkommande motiv i hela hans oeuvre och gestaltades mest fullödigt i hans fontäner. Milles skapade sina egna personliga hav – platser där skulpterade gestalter kunde stiga viktlöst mot evigheten. Mytologiska figurer, särskilt havsguden Triton, till hälften människa och till hälften sjövarelse, blev under en period centrala motiv. Hans tyngsta figur, Sjöguden (1913), gav upphov till en lång serie lättare gestalter av najader och tritoner. Han utforskade teman som frihet, rörelse och transcendens, där livlig fantasi förenades med formmässig stringens. I sina fontäner utnyttjade Milles skickligt vattenkaskadernas spel som en del av kompositionen. Denna djupa samhörighet med naturkrafterna kom senare att finna sin mest koncentrerade form i några av hans mest hyllade verk, däribland Solglitter.

Solglitter, som skapades 1917, tillkom under en period då Milles formspråk lämnade de tyngre volymerna och hans verk antog en lättare form med mer uppåtriktad rörelse. Skulpturen visar en najad som rider fram på en delfin, ett motiv Milles tidigare hade utforskat i verk som Susannafontänen från 1916. Solglitter är dock märkbart friare. De fladdrande hårslingorna och fenornas rörelse skapar en känsla av svävande dynamik som tycks trotsa tyngdlagen. Den graciösa najaden är ungdomlig, smidig och sprittande av liv där hon stormar fram över vattnet. Frigjordheten från den fasta marken är för Solglitter väsentlig; hon svävar fram på en våg av livsbejakande frihet.

Temat med vattenbundna gudomligheter – tritoner, nymfer, sjöjungfrur, delfiner, fiskar och fantastiska havsvarelser – gav stort utrymme åt Milles vilja att uttrycka det ”obundna”. Solglitter lär vara den skulptur som Carl Milles själv tyckte bäst om.

Milles nådde internationellt erkännande 1927, när en banbrytande utställning på Tate Gallery i London introducerade hans verk för en bredare publik. Efterföljande utställningar i flera stora tyska städer 1928 befäste ytterligare hans internationella närvaro. År 1931 flyttade Carl och Olga till USA, där Milles accepterade en professur vid Cranbrook Academy of Art i Bloomfield Hills nära Detroit. Deras två decennier i Amerika blev några av hans mest produktiva och resulterade i monumentala verk som The Meeting of the Rivers i St. Louis och The Resurrection i Washington, D.C.

Solglitter vittnar om Milles starkt personliga formspråk och tolkning av motivet – en traditionell och nyskapande förening av myt, rörelse och de elementära krafter som fascinerade honom genom hela livet.

Verket finns i flera storlekar och är placerat på en rad olika platser, bland annat på Millesgården på Lidingö, Cranbrook Academy, Michigan, USA, på Vår Gård i Saltsjöbaden och flera platser i Sverige samt på innergården till den byggnad som Ivar Tengbom ritade 1940 för Svenska institutet i Rom.

Bild 1. Solglitter, Svenska Institutet i Rom, ritat av Ivar Tengbom