Lennart Nilsson

Visas på Arsenalsgatan 2.

SKAMMEN, 1967
"Skammen" var den första film som Ingmar Bergman spelade in på Fårö efter att han bosatt sig på ön. Inspelningarna varade från mitten av september till senare hälften av november år 1967. Ingmar Bergmans mångåriga medarbetare Katinka Faragós minnesbilder preciserar tidsramarna ytterligare något:

"Vi åkte ner dan efter högeromläggningen [vilken skedde söndagen 3 september samma år] och jag körde ner i min Volvo PV med barnen och alla pryttlar. På grund av omläggningen körde alla i mitten av vägen på Fårö, men: det gör de ju fortfarande, så det är ju ingen större skillnad….".

"Skammen" står ut i Ingmar Bergmans filmade produktion i det att denna Bergmans enda framtidsskildring har starka beröringspunkter med sin samtids politiska skeenden. Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida förtydligar detta:

"Det är knappast en tillfällighet att ’Skammen’ tillkom i slutet av 60-talet. Bergman hade länge, både inom filmen och inom teatern, kritiserats för att i en omvälvande tid stå vänd från samhället. ’Skammen’ blev sålunda en av Bergmans mest uttalat politiska filmer, dock fortfarande med utgångspunkt i enskilda människoöden".

De ”enskilda människoödena” koncentreras kring huvudpersonerna Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullmann) vars idylliska lantliga liv på en ö någonstans tillintetgörs av krigets förödande krafter. Initialt helt ointresserade av den politiska utvecklingen i landet framtvingar krigets omständigheter personlighetsförändringar hos Jan och Eva vilket i slutländen lämnar de desillusionerade samt förråade som individer och människor.

Mauritz Edström berörde detta när han recenserade filmen i Dagens Nyheter (30/9 1968):

" ’Skammen’ är Ingmar Bergmans svar på kraven på engagemang och ställningstagande i en tid då vapnen och de politiska spänningarna vässas och världen alltmer vansinnigt tycks skruva sig mot katastrofen. I denna situation talar han om och för dem som inte förmår ta ställning, som bara förlamas av skräck och rädsla. Hans film handlar om några människor, över vilkas enkla liv krigets eldström sveper in. Allting förhärjas och förbränns, man förstår inte vilken av parterna som står för vad. Människor blir mördare och quislingar. ’Skammen’ är Bergmans ord för den omänsklighet och onda förnedring som kriget skapar. Med ’Skammen’ träder Bergman ut ur kampen med sina egna demoner och talar om tiden, om något som är utanför och större än han själv. Det ger hans språk en enkelhet och öppenhet som han mycket sällan uppnått, i sina starkaste ögonblick en förfäran som man sitter alldeles hjälplös inför".

Inspelningsteamet omfattade som mest cirka fyrtio medverkande, till vilket kom statister från Gotlands Kustartilleriregemente samt lokala Fåröbor (enligt uppgift minst 25 personer). Kerstin Blomberg skriver i 'När Fåröborna blev filmstjärnor' (ur "Fårö och INGMAR BERGMAN. Ett möte", 2014):

"När Ingmar Bergman skulle spela in ’Skammen’ 1967 behövde han många statister och frågan gick till Fåröborna. Många var intresserade och snart fick filmsällskapet säga ifrån att nu hade de inte plats för fler".

Blomberg intervjuar i sin artikel Lars Östman som var en av de ”Fårögrabbar” vilka var med i "Skammen":

"Det var roligt att vara med och se hur det går till att spela in film. Ingmar var bra och fotografen Sven Nykvist var hur trevlig som helst. Det var mycket dödtid, men då brukade vi spela fotboll med Sigge Fürst, Gunnar Björnstrand och Max von Sydow".

”Dödtid” i alla ära, men inspelningarna kunde stundtals vara betydligt mer ”actionbetonade” med stunteffekter, inhyrda stridsflygplan från F9 i Göteborg, explosioner, napalm och brinnande byggnader. "Skammen" står således ut i Ingmar Bergmans filmproduktion på ytterligare ett sätt, i det att det rör sig om en film med ovanligt spektakulära inslag, vilket Katinka Faragó bekräftar: ”verkligen, verkligen. Som Arne Carlsson*) sa: ’-den enda actionfilmen som Ingmar gjort’ ”.

Katinka Faragó minns även hur de spektakulära effekterna uppnåddes med i grunden enkla, traditionella medel:

"Det var ju väldigt enkelt jämfört med idag, utan special effects eller andra postproduktionsinslag, allt gjordes på plats för hand, direkt framför kameran där de mest spektakulära inslagen utfördes av Hanssons Pyrotekniska i Göteborg och någon militär. Fåröfolket trodde vi eldade upp hela ön…och i en av scenerna när Max och Liv kommer körande i sin Volvo förbi ett brinnande hus, då stod Ingmar och ropade: -’mera napalm, mera napalm!’, vilket givetvis kändes lite konstigt med vetskapen om vad som pågick i Vietnam…".

Det fanns alltså fog för att Ingmar Bergman i sitt regimanus (Stiftelsen Ingmar Bergmans Arkiv) med röd filtpenna särskilt markerat numret till brandkåren i den lista över personer och instanser som ev. skulle komma att behöva bistå teamet under den komplexa inspelningen...

På annan plats i samma regimanus har Ingmar Bergman, återigen med röd filtpenna, skrivit in följande kommentar: ”MED FLYGETS BiLDER ViD iNSP. I SLUTADES COMEDiAN DEN 23 NOVEMBER KL 1400 EFTER 62 iNNEHÅLLSRiKA iNSPELNiNGSDAGAR”.

"Skammen" fick urpremiär på Spegeln i Stockholm den 29 september,”revoltåret”, 1968. Strax därefter, i oktober, antecknade Ingmar Bergman: ”I söndags var det premiär på Skammen. Kritiken har varit obegripligt fånig och obehaglig. Småktig. Allting är modstulet”.

Den samtida kritikens reaktioner till trots äger "Skammen" än idag giltighet som en gripande och relevant skildring av krigets fasor och långtgående skadeeffekter när man betänker vår tids väpnade konflikter, flyktingströmmar (inte minst s.k.”båtflyktingar”) samt, alltför ofta, olustiga politiska utspel som görs i dess efterdyningar.

LENNART NILSSON (1922-2017)
Lennart Nilsson har beskrivits som ett geni, en legend och en pionjär; -en renässansmänniska i det tjugonde århundradet. Som banbrytande vetenskapsman och en modern forskningsresande har han jämförts med Carl von Linné och Leonardo da Vinci. Till detta kommer även givetvis att han anses vara en av fotohistoriens mest betydelsefulla fotografer.

Lennart Nilsson är mest känd för sin revolutionerande titthålsfotografi inom medicin där han var den förste som någonsin lyckades med bedriften att fotografera ett levande foster inuti livmodern. Efter detta genombrott fortsatte han att tänja på gränserna för vad som är möjligt inom medicinsk fotografi. För sin unika talang att kombinera spjutspetsteknologi med ett utvecklande av fotokonsten kom Nilsson under sin levnad att erhålla en uppsjö av utmärkelser och priser. Ett fåtal av dessa utgörs av promoveringen till medicine hedersdoktor vid Karolinska Institutet (1976), Hasselbladspriset (1980), Ingenjörsvetenskapsakademiens stora guldmedalj, ”för hans ständiga utveckling av fotografin vid gränsen till vad teknik och naturlagar medger” (1989) samt erhållande av professors namn (2009).

Lennart Nilsson har gett ut ett tjugotal böcker varav "Ett barn blir till" är den mest kända, såld i miljontals exemplar och översatt till fler än 20 språk. Bland de mer uppmärksammade böckerna kan också nämnas "Se människan", "Nära naturen" och "Kroppens försvar".

Lennart Nilsson började emellertid sin bana som reportagefotograf. Redan som tonåring verkade han som frilansande fotojournalist för de stora bildtidningarna och han blev tidigt känd som en av Sveriges främsta bildberättare. Han reste kors och tvärs över både Sverige och världen och gjorde många uppmärksammade reportage, framför allt för bildtidningarna Se och Vecko-Journalen. Han fotograferade skådespelare, musiker, politiker, industriledare, kulturpersonligheter och kungligheter. Till en av de mer kända bildserierna hör reportaget hos dåvarande statsminister Tage Erlander och hans unika möte med Nikita Chrusjtjov på Harpsund 1964. Till de många andra som Lennart Nilsson porträtterat hör Olof Palme, Dag Hammarskjöld, Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Evert Taube, Zarah Leander, Jussi Björling, Louis Armstrong, Henri Matisse, Igor Stravinsky och den svenska kungafamiljen.

Eftersom han ofta blev vän med dem han porträtterade, samt hade lätt för att vinna människors förtroende, resulterade hans arbete i många personliga och unika bilder, inte minst auktionens gruppbild från Fårö hösten 1967. När Lennart Nilsson kom till Fårö för att föreviga teamet bakom "Skammen" hade han redan etablerat en internationell karriär, bl.a. genom den år 1965 publicerade, numer legendariska, "Ett barn blir till". 1965 hade också Life publicerat reportaget "Drama of Life Before Birth", även den en milstolpe i såväl Lennart Nilssons som fotografins historia. Hela upplagan såldes slut på några dagar och det uppseende som fotografierna väckte kan bara jämföras med bilderna från den första månlandningen. Ingmar Bergman var en bekant sedan tidigare då Lennart Nilsson redan år 1959 avbildat honom och Käbi Laretei i en svit innerliga porträttfotografier. Lennart Nilsson avled den 28 januari 2017.

FILMTEAMET
I samband med inspelningen av "Skammen" togs en bild av teamet, vilken delades ut, med personlig dedikation från Ingmar Bergman, till de medverkande (ett annat bevarat exemplar finns avbildat på sid 214 i boken "Fårö och INGMAR BERGMAN. Ett möte", 2014) efter avslutad inspelning. Exakt när bilden togs är ej fastlagt, dock minns Katinka Faragó att det ”brukade vara i slutet av inspelningen”.

Att fotografen var den världskände Lennart Nilsson är däremot givetvis dokumenterat. Detta gör att fotografiet i fråga har en märkvärdig särställning i det att det minner om ett tillfälle när Sveriges främste fotograf någonsin avbildade vår absolut mest ryktbare filmskapare omgiven av nära medarbetare, flertalet av vilka även kommit att bli oerhört framstående samt betydande aktörer inom såväl svenskt som internationellt filmskapande.

Teamet står framför den gård som, inför inspelningarna, byggdes upp i närheten av Hammars för att tjänstgöra som Jan och Evas bostad i filmen. I förgrunden poserar huvudpersonerna, smått humoristiskt, med skjutvapen i händerna. Vi ser, från vänster, Gunnar Björnstrand (överste Jacobi, borgmästare), Liv Ullmann (Eva Rosenberg), Max von Sydow (Jan Rosenberg) samt Sigge Fürst (Filip, gerillaledare). Av dessa fyra är det framförallt Björnstrand, Ullmann och von Sydow som återkommande varit betydande delar av Ingmar Bergmans universum.

Gunnar Björnstrand medverkade i fler (sjutton stycken) Bergmanfilmer än någon annan skådespelare. Hans mångåriga samarbete med Ingmar Bergman inleddes år 1941 i en uppsättning (den första i Sverige efter urpremiären på Intima teatern år 1908) av August Strindbergs "Spöksonaten" på Medborgarhuset i Stockholm.

Under de kommande åren skrev Ingmar Bergman ett otal roller för Björnstrand. Genom sin medverkan i filmer som "Kvinnors väntan" (1952), "Gycklarnas afton" (1953), "En lektion i kärlek" (1954), "Sommarnattens leende" (1955) och, inte minst, "Det sjunde inseglet" (1957) blev Björnstrand internationellt känd. På 1960-talet gjorde han bl.a. "Såsom i en spegel" (1961), "Nattvardsgästerna" (1963), "Persona" (1966) och "Skammen" (1968) tillsammans med Ingmar Bergman. Björnstrand gav under sin långa karriär prov på en enastående bredd som skådespelare. I över 100 filmer tog han sig an allt från lättsamma komedier till tung dramatik. Björnstrands sista filmroll var i Ingmar Bergmans fyrfaldigt Oscarsbelönade "Fanny och Alexander" år 1982. Gunnar Björnstrand avled den 24 maj 1986.

Liv Ullmann fick sitt stora genombrott när hon som förste icke-svensk gjorde en huvudroll i en film av Ingmar Bergman i "Persona" (1966). Under andra halvan av 1960-talet levde hon på Fårö tillsammans med Ingmar Bergman som under dessa år fick dottern Linn tillsammans med Liv. Även efter att paret separerat fortsatte Liv Ullmann att återkommande spela huvudroller i ett flertal filmer av Ingmar Bergman, bland vilka kan nämnas den internationellt omtalade "Scener ur ett äktenskap" (1974). I början av 1970-talet spelade Liv Ullmann även Kristina i Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs emigrantböcker "Utvandrarna" och "Nybyggarna", en roll som renderade henne såväl Oscarnominering som Golden Globe.

Oscarsnominerades gjorde även Max von Sydow (för sin roll som Lassefar i Bille Augusts "Pelle Erövraren", 1989). Max von Sydow är en av efterkrigstidens internationellt mest anlitade svenska filmskådespelare. Han har medverkat i drygt 120 filmer gjorda i ett dussintal länder och har arbetat med så olika regissörer som Jan Troell (ett samarbete som sträcker sig över trettio år och åtta filmer), David Lynch, Woody Allen, Lars von Trier, Wim Wenders och Steven Spielberg.

Samarbetet med Ingmar Bergman går tillbaka till år 1955. Ingmar Bergman var då verksam som regissör och konstnärlig rådgivare på Malmö Stadsteater. Ingmar Bergman brukade åka och titta på Helsingborg-teaterns uppsättningar och 1955 föreslog han att von Sydow skulle ansluta sig till truppen vid Malmö Stadsteater. De båda samarbetade där fram till 1960 då von Sydow flyttade till Stockholm och engagerades vid Dramaten. Under denna tid gjorde von Sydow såväl bi- som huvudroller i Bergmans teateruppsättningar under vinterhalvåret och filmer under sommaruppehållet. Under åren 1955-1972 gjorde Max von Sydow ett flertal huvudroller i Ingmar Bergmans scenuppsättningar och filmer där den kanske mest internationellt omtalade är den som riddaren Antonius Block i "Det sjunde inseglet" (1957).

I raden bakom finner vi sedan framstående företrädare för det viktiga arbetet bakom kameran. Från vänster ser vi filmens scripta Katinka Faragó med vad som rimligtvis är den s.k. scriptapärmen framför sig. Katinka Faragó, ofta kallad ”Bergmans högra hand”, har varit verksam inom svensk film som scripta, produktionsledare samt producent i över femtio år. Den oerhört framgångsrika karriären inleddes i unga år. Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida berättar följande:

"Samma dag som hon gick ut flickskolan, fick hon veta att hon skulle jobba med Ingmar Bergman den sommaren. Ingen annan ville och hon formligen beordrades att ta jobbet. Hon var 17 år och filmen som skulle spelas in ’Kvinnodröm’. Inför det första mötet med regissören blev hon tilldelad strikta förhållningsorder: ’Om han stirrar på dig, stirra tillbaka, om han spottar på dig, spotta tillbaka.’ På den tiden var alla rädda för Bergman har Faragó berättat i intervjuer: ’Han hade ett förfärligt rykte som regissör, fick vredesutbrott och kunde vara verkligt tuff. Det lugnade tack och lov ned sig med åren. Det handlar naturligtvis om tillit och han visste att jag aldrig bluffade honom’. ".

Uppenbarligen klarade Katinka Faragó av arbetet alldeles utmärkt. Vilket bevisas av att hon, år 1955, efter avslutad inspelning av "Kvinnodröm" (för övrigt hennes första film tillsammans med Gunnar Björnstrand) följde med Ingmar Bergman till Svensk Filmindustri för att där göra "Sommarnattens leende" (återigen med Gunnar Björnstrand).

Det var "Sommarnattens leende" som, till stora delar, låg till grund för att ett av den internationella filmhistoriens absoluta mästerverk, "Det sjunde inseglet", överhuvudtaget kom till. "Sommarnattens leende" blev nämligen Sveriges bidrag vid filmfestivalen i Cannes 1956, där den belönades med Prix de l'Humour Poétique. Enligt Ingmar Bergman själv visste han inte ens att filmen deltog:

"Jag satt på skithuset och läste tidningen. Så läste jag 'Svensk film prisbelönad i Cannes', 'Svensk film gör sensation', eller något sånt. Vad fan är det för en film, tänkte jag; jag trodde inte mina ögon när jag såg att det var ’Sommarnattens leende’. ".

Framgångarna i Cannes föranledde SF:s dåvarande chef Carl Anders Dymling att, trots betänkligheter, godkänna finansieringen av Ingmar Bergmans nästa film och resten är, som man säger, historia….

Katinka Faragó anställdes på SF, stannade där i tio år och filmade med Ingmar Bergman. Totalt sträcker sig hennes arbete för och med Ingmar Bergman över tre decennier, hela fyra om man räknar in filmatiseringen av "Söndagsbarn" (1992). Det var t.ex. Katinka Faragó som höll reda på alla detaljer under inspelningarna av eviga klassiker som "Smultronstället" (1957), "Det sjunde inseglet" (1957) och "Nattvardsgästerna" (1963).

Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida beskriver två av Katinka Faragós höjdpunkter i samarbetet med Ingmar Bergman:

"Inspelningarna av ’Trollflöjten’ och ’Fanny och Alexander’ beskriver hon själv som sina två lyckligaste med Bergman. I ’Trollflöjten’ fick hon möjlighet att arbeta med skådespelare från operavärlden. Som scripta var arbetet dock besvärligt; Mozarts musik gick inte att klippa i hur som helst och de filmovana skådespelarna hade svårt att upprepa scenerna. Filmen blev också slutpunkten för arbetet som scripta, i stället anställdes hon som produktionsledare på Bergmans eget produktionsbolag, Cinematograph".

Arbetet med "Fanny och Alexander" (1983) blev deras mest omfattande tillsammans, där bara förarbetet tog över ett års tid. Filmen (den vid tiden dyraste filmproduktionen någonsin i Sverige) vann fyra Oscar, bland annat för bästa utländska film.

1985 var det dags för nästa storfilm, då som produktionsledare för Andrej Tarkovskijs "Offret" som spelades in på Gotland. Samma år blev hon produktionschef på Svenska filminstitutet innan hon 1990 istället intog samma roll på Sandrews. Under 1990-talet jobbade hon bland annat med namnkunniga regissörer som Daniel Alfredson. 2017 belönades Katinka Faragó med Hedersguldbaggen på Guldbaggegalan.

Intill Katinka Faragó sitter Ingmar Bergman med regimanuset, vilket idag finns bevarat i samlingarna på Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv. Intill Ingmar Bergman samt strax bakom Gunnar Björnstrand står filmens fotograf Sven Nykvist, allmänt betraktad som en av de största filmfotograferna i världen. Under sin 55 år långa karriär som fotograf filmade han 123 filmer, varav 24 i samarbete med Ingmar Bergman.

Sven Nykvist intresserade sig tidigt för foto och köpte sin första 8mm-kamera vid 15 års ålder. Inte ens fyllda 20 år fick han 1941 jobb hos Sandrews som b-fotograf och han kom tidigt att arbeta med många av den tidens stora inom svensk film. Debuten som chefsfotograf skedde med den oerhört populära "Barnen från Frostmofjället" (1945), varefter han under 1940- och 50-talen fotograferade ytterligare ett trettiotal långfilmer. 1953 fotograferade Sven Nykvist interiörerna till "Gycklarnas afton" och lyckades där med en komplicerad 180 graders-panorering, vilket imponerade så mycket på Ingmar Bergman att han lär ha sagt att han i fortsättningen ville ha Nykvist som fotograf.

Samarbetet med Ingmar Bergman återupptogs dock först 1960 med den Oscarsbelönade "Jungfrukällan". På stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida finns följande komprimerade sammanfattning av Sven Nykvists karriär efter "Jungfrukällan":

"Från och med ’Såsom i en spegel’ ersatte Sven Nykvist Gunnar Fischer som Ingmar Bergmans huvudfotograf. De båda inledde ett banbrytande arbete med ljussättning och färgskala för att understryka scenernas känsloinnehåll, med kanske ’Nattvardsgästerna’ och ’Viskningar och rop’ som de tydligaste exemplen. Efter att ha belönats med en Oscar för bästa foto för den senare filmen började Nykvist alltmer verka utanför Sverige, något som han sporadiskt gjort sedan femtiotalet, och med regissörer såsom Louis Malle, Roman Polanski, Paul Mazursky, Volker Schlöndorff, Peter Brook, Andrej Tarkovskij och Woody Allen. […] Parallellt med sin internationella karriär fortsatte också arbetet med Bergman och det var ännu en Bergmanfilm, ’Fanny och Alexander’, som gav honom hans andra Oscar. […] Nykvists förmåga att arbeta snabbt och effektivt med ett naturtroget ljus och ett enkelt men uttrycksfullt bildspråk kombinerat med sin ödmjuka och tystlåtna personlighet gjorde honom till en av filmvärldens mest eftersökta fotografer".

Som om inte filmfotograferande var nog var Sven Nykvist även verksam som manusförfattare, regissör och filmproducent. Nykvists förmodligen mest uppmärksammade film i sammanhanget är den Oscarnominerade "Oxen" (1991), med bland andra Max von Sydow och Liv Ullmann i rollerna, där Nykvist regisserade utifrån sitt eget manus.
1998 pensionerade sig Sven Nykvist som filmfotograf då han diagnostiserats med en form av afasi. Året innan hade han gjort Woody Allens "Kändisliv" som blev hans 123:e och sista film. Sven Nykvist var under 30 av sina 55 år som filmfotograf en av världens mest kända och inflytelserika. Sven Nykvist avled den 20 september 2006.

Att i detalj redogöra för hela det övriga teamet låter sig dessvärre ej göras. Dock bör, givetvis, något nämnas om den hattklädde mannen (med vad som synes vara ett stativ i händerna) vilken står bakom Katinka Faragó. Det är Einar Carlsson, mannen till vilken Ingmar Bergman dedikerat auktionens fotografi. Han var anställd på Svensk filmindustri, huvudsakligen som snickare, och arbetade återkommande i det fasta teamet runt Ingmar Bergman. I samband med "Skammen" var han verksam som passare.

Trots att snart femtio år förflutit sedan Lennart Nilsson tog fotografiet nere på Fårö finns starka kopplingar till dagsaktuella händelser. 2017 är dessvärre det år då Lennart Nilsson lämnade oss men samtidigt också, desto mer glädjande, det år då Katinka Faragó belönades med en Hedersguldbagge. Samtidigt är förberedelserna i full gång för att uppmärksamma märkesåret 2018, då 100 år förflutit sedan Ingmar Bergmans födelse. Dåtid möter därmed nutid i detta spännande fotografi som avbildar ett stycke svensk samt internationell filmhistoria.

*) Arne Carlsson var 22 år när han började arbeta med Ingmar Bergman 1967, i samband med inspelningen av "Skammen" där han tjänstgjorde som chaufför och rekvisitaassistent:

”Det var många Fåröbor som fick arbete i samband med filminspelningen. Tack vare att jag hade lastbilskörkort fick jag köra ut material till olika inspelningsplatser”.

Carlsson blev efterhand medarbetare och fotograf vid många av Ingmar Bergmans filmproduktioner under fem decennier, då Ingmar Bergman under 1960 och 70-talen började producera film på Fårö, bl.a. som regiassistent till "Beröringen" (1971) och ljudtekniker för TV-serien "Scener ur ett äktenskap" (1974).

Det var dock som fotograf han senare främst kom att verka i samband med ett flertal produktioner från och med Ingmar Bergmans dokumentärfilm "Fårödokument 1969" (1969). Som dokumentärfilmare har han fotograferat filmer som Marie Nyreröds "Ingmar Bergman – 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet" för SVT (2003) samt den egna filmen "Gotska sandön" (1987).

Källor (i urval):
Stiftelsen Ingmar Bergman/www.ingmarbergman.se
Svenska Filminstitutet-Svensk Filmdatabas/www.sfi.se
www.lennartnilsson.com
Mikael Timm, "LUSTEN och DÄMONERNA. Boken om Bergman", 2008
"Fårö och INGMAR BERGMAN. Ett möte", 2014
Katinka Faragó, telefonintervju 2017-02-26