Leif Ericson – En hyllning till leken, fantasin och musiken
Hösten 1958 ställde Leif Ericson ut på Liljevalchs tillsammans med 16 andra unga konstnärer som hade haft Endre Nemes som lärare på Konsthögskolan Valand. Öyvind Fahlström recenserade utställningen i Göteborgs-Tidningen och slogs av en ny generation konstnärer som på ett lekfullt och livsbejakande sätt fritt blandade till synes motsägelsefulla bildspråk som berättande, abstrakt och figurativt. Leif Ericsons konstnärskap kan liknas vid ett allkonstverk där konsten och livets myller utgör en organisk helhet. Hans komplexa bildvärld rymmer ett brett spektrum av kulturella och konstnärliga referenser. I tusentals teckningar, målningar, mobiler, skulpturer, collage, marionettdockor och masker byggde han under årens lopp upp en egen föreställningsvärld. Verkstitlar som Chaplin i zoologisk have, Dansk cirkus, Jazzmusik och Kino Pollock visar tydligt hur hans inspirationskällor sträcker sig bortom konstens konventionella horisontlinjer. I boken Homo Ludens (1938) framhöll Johan Huizinga leken som en grundläggande och konstituerande faktor i människans historiska kulturella utveckling. Denna bok bidrog i hög grad till att Homo Ludens under 1900- talet blev ett centralt begrepp inom den dåtida samtida konsten, musiken och litteraturen. Både dadaismen, med sin radikala kritik av det rationella och strukturerade, och surrealismen med tankarna kring automatismen, omfamnade tidigt lekens subversiva kraft. För konstnärer som Tristan Tzara, Marcel Duchamp, Hans Arp och Alexander Calder var leken inte bara en konstnärlig metod utan ett sätt att bryta samhällets konventioner och etablerade normer. Calder skapade sitt berömda verk Cirque Calder mellan 1926 och 1931, en miniatyrcirkus med marionettdockor gjorda av enkla material som tråd, tyg och andra upphittade föremål. Han uppförde cirkusen själv, ofta för vänner, konstnärer och kritiker, och lekens frihet blev en viktig del av hans konstnärliga uttryck. Läs mer