Leif Ericson – En hyllning till leken, fantasin och musiken
Hösten 1958 ställde Leif Ericson ut på Liljevalchs tillsammans med 16 andra unga konstnärer som hade haft Endre Nemes som lärare på Konsthögskolan Valand. Öyvind Fahlström recenserade utställningen i Göteborgs-Tidningen och slogs av en ny generation konstnärer som på ett lekfullt och livsbejakande sätt fritt blandade till synes motsägelsefulla bildspråk som berättande, abstrakt och figurativt. Leif Ericsons konstnärskap kan liknas vid ett allkonstverk där konsten och livets myller utgör en organisk helhet. Hans komplexa bildvärld rymmer ett brett spektrum av kulturella och konstnärliga referenser. I tusentals teckningar, målningar, mobiler, skulpturer, collage, marionettdockor och masker byggde han under årens lopp upp en egen föreställningsvärld. Verkstitlar som Chaplin i zoologisk have, Dansk cirkus, Jazzmusik och Kino Pollock visar tydligt hur hans inspirationskällor sträcker sig bortom konstens konventionella horisontlinjer. I boken Homo Ludens (1938) framhöll Johan Huizinga leken som en grundläggande och konstituerande faktor i människans historiska kulturella utveckling. Denna bok bidrog i hög grad till att Homo Ludens under 1900- talet blev ett centralt begrepp inom den dåtida samtida konsten, musiken och litteraturen. Både dadaismen, med sin radikala kritik av det rationella och strukturerade, och surrealismen med tankarna kring automatismen, omfamnade tidigt lekens subversiva kraft. För konstnärer som Tristan Tzara, Marcel Duchamp, Hans Arp och Alexander Calder var leken inte bara en konstnärlig metod utan ett sätt att bryta samhällets konventioner och etablerade normer. Calder skapade sitt berömda verk Cirque Calder mellan 1926 och 1931, en miniatyrcirkus med marionettdockor gjorda av enkla material som tråd, tyg och andra upphittade föremål. Han uppförde cirkusen själv, ofta för vänner, konstnärer och kritiker, och lekens frihet blev en viktig del av hans konstnärliga uttryck. Läs mer
På ett liknande sätt som för skulptören Alexander Calder var cirkusen också för Leif Ericson en arena för lek och fantasi. Leif Ericson liksom många andra konstnärer under 1900-talet såg även i stumfilmen, särskilt den tidiga slapstick-genren med Buster Keaton och Charlie Chaplin, en ny konstform som gränsade till cirkusens välgörande perspektiv på världen. Leif Ericson var förutom konstnär även trumslagare och jazzmusiker och inspirerades redan under studietiden på Valand av jazzens ljudvärldar. Såväl pionjärer inom jazzen som Kid Ory och Bunk Johnson, och modernistiskt orienterade jazzmusiker som Chet Baker, skapade banbrytande musik baserad på improvisation och rytmisk spontanitet, där musiken utvecklades genom ögonblickets lek snarare än formell struktur. Jazzens intuitiva interaktion mellan utövare och publik liknar surrealismens och dadaismens konstnärliga metoder, då båda konstarterna bejakar den lekande människan – homo ludens. I sitt hem med ateljé i Enskede söder om Stockholm skapade Leif Ericson ett livsverk, en sällsam miljö fylld med målningar, skulpturer, marionettdockor och andra konstverk i husets alla rum och i trädgårdens grönska. Under hela sitt liv ställde han återkommande ut på gallerier, konsthallar och museer runtom i hela Sverige och i de nordiska länderna och i Europa. Runtom i Sverige har han även utfört en mängd ocentliga konstverk som skulpturerna Spel utanför Chalmers mitt i Göteborg och Kråkan på Svärdsjö vårdcentral i Dalarna. Leif Ericsons sista utställning En resa i fantasin ägde rum på det konstnärsdrivna galleriet Candyland på Södermalm vid 91 års ålder. Där visade han nya pappersdockor, sprattelgubbar och collage som utstrålade
en livskraft och glädje helt befriad från tidens gång.
Picasso lär ha sagt att 'det tog mig fyra år att måla som Rafael, en livstid att måla som ett barn'. Detta citat ger tankeväckande perspektiv på hur svårt det kan vara att bibehålla barnets ursprungliga öppenhet och nyfikenhet i sitt skapande som vuxen. Leif Ericsons konstnärskap förkroppsligar tanken om konstnären som homo ludens, en konstnärspersona som har kraften att få oss att bli mindre reserverade och mer nyfikna, öppna och lekfulla i vår inställning till både oss själva, varandra och konsten.
Text av Henrik Orrje
Stockholm den 11 juni 2025
Visning: 1–5 september, Berzelii Park 1, Stockholm
Öppet: kl. 11–17