Den svenska postmodernismen växte fram under 1980-talet som en reaktion mot modernismens ideal om renhet, funktion och framstegstro. I stället omfamnade postmodernismen mångfald, ironi, historiska referenser och ett lekfullt förhållningssätt till bild och form. Konstnärerna började blanda högt och lågt, finkultur och populärkultur, ofta med ett kritiskt eller självrefererande perspektiv.

En central del av den svenska postmoderna konsten var att ifrågasätta konstnärens roll, verkets betydelse och konstinstitutionens makt. Konstnärer som Jan Håfström använde symbolik och litterära referenser för att skapa gåtfulla verk kring identitet och berättande, medan Jan Svenungsson med sina murade skorstenar och konceptuella grepp utmanade uppfattningen om vad konst är. Max Book bidrog med ett expressivt, fragmentariskt måleri som blandade collage, text och bild på ett sätt som speglade samtidens visuella överflöd.

Den svenska postmodernismen var alltså inte en enhetlig stil, utan snarare ett förhållningssätt – öppet, självkritiskt och ofta med en vilja att blanda tradition med samtidskommentarer. Den präglades av en medvetenhet om konsthistoria, samtidigt som den ifrågasatte dess auktoritet.