Nils Nilsson, Man med gitarr (konstnärens bror Gunnar).
Signerad NN. Utförd 1932. Duk 87 x 72 cm.
Henrik Mannheimer.
Göteborgs auktionskammare, mars 1972.
Bukowskis, Stockholm 2020.
Privat samling.
Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, 1935.
Göteborgs konsthall, 1935.
Konst i svenska hem 2, "Direktör Henrik Mannheimer", samling 1007 s. 587, upptagen som "Man med luta".
Det var med utställningen på Svensk-Franska Konstgalleriet som Nils Nilson fick sitt definitiva genombrott. Utställningen flyttades och visades även i Göteborg och Köpenhamn.
Vid utställningen på Svensk-Franska Galleriet förvärvade Nationalmuseum Nils Nilssons målning ”Kafé”.
Utdrag ur DN Kultur 14/3 1935, recension av Yngve Berg:
”Nils Nilsson har deltagit med enstaka verk och kollektioner på flera utställningar, senast tillsammans med Färg och form-gruppen, och sedan ett par år är han en av de mest lovande och fängslande bland de unga.
På den stora separatutställning varmed han nu framträder i Svensk-franska konstgalleriet, har han tagit ett stort steg framåt och visar sig som en mogen och ganska mångsidig konstnär med bredd och finhet.
I första hand är det den ungdomligt sunda målar-glädjen som utmärker hans konst med dess friska och höga koloristiska klang. Men han är ingen lös färgromantiker som endast söker tillfälliga och bestickande färgsensationer, utan han har en bildgestaltande förmåga av rätt ovanlig art.”
Nils Nilsson räknas till gruppen Göteborgskoloristerna. Han var medlem i det konstnärsägda galleriet Färg och Form och var 1940 en av grundarna av konsttidskriften Paletten.
Nils Nilsson är representerad bland annat på Göteborgs Konstmuseum, Moderna Museet, Nationalmuseum, Norrköpings konstmuseum, Malmö Museum, Kalmar Museum och Bohusläns museum.
Åtta verk av Nils Nilsson ingår i Moderna Museet samlingar.
”En av Nils Nilssons käraste ägodelar var just en gitarr, som han tog med sig på sina stipendieresor i Frankrike, Spanien och Italien. På gitarrlocket finns platserna som han besökt inristade.
Gitarren var sällskap och avkoppling i ensamheten på ett hotellrummen, när mörkret fallit och dagens arbete var över – krogliv låg inte för Nils Nilsson. Kanske sjöng han då bland andra Evert Taubes visor – visor som Märta Taube lärt honom spela när de samtidigt gick på Valands målarskola.”
Utdrag ur disputation/avhandling om Nils Nilsson 1997, av professor Jeff Werner.