Inge Schiöler växte upp i en familj med mångsidiga kulturintressen, hans far var amatörbotanist och hans mor utbildad på Musikaliska Akademin. Det var en stimulerande miljö för den unge Inge och han kom att vilja utbilda sig till målare. Efter olika förberedande skolor studerade Inge för Tor Bjurström på Valands Konstskola 1926-1929. Enligt den senare arbetade Inge alltid "...som den som har kort tid till sitt förfogande och utnyttjade antagligen hänsynslöst hela sin överkänslighet och darrande nervositet".

Åren efter Valand är sökande period. Inges måleri är mycket expressivt och inlevelsefullt och motivkretsen varierar även om landskapen dominerar. Inge reser till Spanien och Frankrike, arbetar på Svensk-Franska galleriets rambod och tillbringar somrarna på Syd-Koster. Han trivs bra i Stockholm och umgås flitigt med bland andra Sven X:et Ericson, Albin Amelin, Ivar Lo-Johansson och Harry Martinson.

I början av 1933 drabbas Inge av en svår influensa och uppvisade samtidigt tecken på psykisk ohälsa. I oktober 1933 blir han intagen på Sankt Jörgens sjukhus med diagnosen schizofreni. Inge hamnar i ett tillstånd av djup apati och ingen tror att han någonsin ska kunna måla igen. Den dåvarande psykvården var inte så utvecklad utan bestod mest av förvaring och olika slags chockterapier (elchocker t.ex.). Dock så börjar man under 1930-40-talet utveckla och använda regelrätta mediciner vilket bidrar till vissa förbättrade vårdresultat. Läs mer