I målningen "I blå rock. Målaren och Madeleine" från 1950 möter vi en introspektiv och stilla laddad scen, där Lotte Laserstein med subtilt uttryck förmedlar känslan av inre prövning och yttre främlingskap. Verket tillhör en av hennes få självporträtt där hon inte framställs som aktivt skapande konstnär. Istället ser vi henne sittande, iklädd en blå rock, med blicken rakt mot oss. Hennes hållning är avslappnad men tyngd, som om hon bär på något obearbetat. Händerna vilar i knäet - det finns varken pensel eller staffli i sikte.
Vid hennes sida står Madeleine - en viktig person i Lasersteins svenska liv. Madeleine, eller Margarete Jaraczewsky, var även hon flykting från Tyskland, och kom att bli Lasersteins närmaste modell under flera år i Sverige. Deras vänskap var inte lika intensiv som den mellan Lotte och hennes tidigare musa Traute Rose i Berlin, men präglades av ömsesidig respekt och tillit. Madeleine förekommer i ett stort antal verk från den svenska perioden både som porträttmodell, i nakenstudier och i målar-modell-scener som ofta bär på ett lågmält allvar.
"I blå rock. Målaren och Madeleine" är det Madeleine som står upp, vänd mot konstnären med en hand varsamt placerad på hennes axel. Det är en gest som förmedlar stöd och närvaro, men Laserstein verkar ändå frånvarande - hennes blick når utanför rummet, som om hon befinner sig någon annanstans, känslomässigt och mentalt. Det blå fältet i bakgrunden förstärker denna stämning av inre och yttre distans, en symbol för den exiltillvaro som Laserstein levde i, där Sverige visserligen blev en fristad, men aldrig fullt ut ett hem.
Lasersteins karriär i Berlin avbröts abrupt 1933 när hon, på grund av sin bakgrund, exkluderades från det offentliga konstlivet. I Sverige försökte hon bygga en ny tillvaro genom porträttbeställningar, men kände sig ofta utestängd från de modernistiska kretsar som dominerade samtidskonsten. Den konstnärliga friheten blev ofta begränsad i beställningsverken - självporträtten blev istället ett rum för eget uttryck, där hon kunde undersöka sin identitet, sin position och sina känslor.
Titeln "I blå rock, Målaren och Madeleine" signalerar också något väsentligt. Laserstein benämner sig inte med namn, utan genom sin yrkesroll -målaren - vilket både skapar distans och samtidigt placerar identiteten i konsten snarare än i det privata. I en tidigare målning från 1947, "Målaren och Madeleine vid staffliet", är det konstnären som är i kontroll: hon målar, Madeleine poserar. Men här har rollerna förändrats. Nu sitter Laserstein stilla, medan Madeleine är den som står, vaken, skyddande. Som om vännen och modellen, själv med erfarenhet av flykt, blivit en slags spegelbild - eller kanske tillfälligt övertagit styrningen.
"I blå rock, Målaren och Madeleine" är mer än ett dubbelporträtt. Det är en bild av hur livserfarenheter formar relationer, kroppar och uttryck. Det är ett verk som stilla och känsligt gestaltar hur exilens tyngd inte bara märks i historien - utan i ansiktsdrag, blickar, tystnader. Och det är ett porträtt av en konstnär - som även i sin trötthet - vägrar att vända bort blicken från sig själv och sin verklighet.