Olle Olsson-Hagalund

Det är vår i Hagalund och träden har antagit den där spröda ljusgröna, näst intill gula tonen. Ett regnväder har dragit förbi och det är blött i marken. Det ljusnar på himlen, molnen börjar skingras och de våta intensivt färgade träfasaderna kommer strax att torka och ljusna en aning i den ljumma vårsolen. Det är tyst och lugnt ute, endast en krokig gubbe med käpp och en stor säck på ryggen har tagit sig ut.

Med kraftull kolorit och stämningsfull poesi har Olle Olsson fångat ett ögonblick i sitt älskade Hagalund. Under hela sitt liv återkom konstnären till dessa kvarter i Solna, alldeles norr om Stockholm. Genom sina målningar lät han eftervärlden ta del av en svunnen tid. Kärleken till platsen tillät Olle Olsson att skapa sin egen bild av sin hemtrakt. Säkerligen fanns det stora klarröda huset som avbildats i målningen i verkligheten, säkerligen kände Olle Olsson den gamla gubben med käpp och nog visste han vem som bodde i den ljusa trävillan längst ner på gatan. Men i sina målningar blandade han och gav. I denna målarglädje får vi både ett stycke kulturhistoria tillika konsthistoria till skänks. Att staden inte hade förordningar avseende Hagalundbebyggelsens utförande vittnar de vitt skilda träkåkarna om. De många snickare, murare, plåtslagare, målare och glasmästare, m fl, som uppförde sina hus lät fulkomligen snickarglädjen flöda och snirkliga verandor och spröjsade fönster, samsades med tinnar och torn. Husen målades i starka färger, klargula, djupröda, himmelsblå och ljusgröna trähus delade på utrymmet. Populära var blindfönster, där spetsgardiner och en krukväxt eller porslinskatt målats dit. Är det ett sådant vi anar längst ner till vänster i bild, eller är det faktiskt någon som tittar fram bakom gardinen för att se om regnet dragit förbi?

Det var brokigheten som Olle Olsson älskade med Hagalund. Alla var välkomna och han kallade det en mänsklig plats på jorden. Hans måleri har just också något mänskligt över sig. Fasaderna bågnar något och gatorna sticker iväg och för centralperspektivet finns ingen plats i hans konstnärskap. Men just däri finns konstnärens styrka, att med en känslig kolorit, ett glatt fabulerande och en styrka i kompositionen skapa en berättarglädje och en täthet som givit honom en speciell plats i den svenska konsthistorien.