Sigrid Hjertén

På 1930-talet återvände Sigrid Hjertén till motivsfären med utsikt över Stadsgården och lyftkranarna som fascinerade henne . Hon målar dem i orange grundfärg som de hade innan de övermålades på 1920-talet. I sitt måleri går hon tillbaka bland sina minnen och upplevelser, hon öppnar upp sitt inre och plockar fram det bästa. Med hjälp av sina penslar och sin kärlek till måleriet får hon tillbaka skaparglädjen som exploderar av färg. En svit med lyftkranar målas i olika ljus, från tidig morgon till sen kväll, på samma sätt som Claude Monet avbildade sina favoritmotiv under dagens alla skiftningar. Dalahästar, bemålade tuppar och små älskade objekt i hemmet bildar staffage på fönsterkarmen och för betraktaren ut mot vyn över Stadsgården med kajer och tågvagnar och vidare bort till Gamla Stan där torn och tinnar sticker upp bland molnen. Himlen i den aktuella målningen är skimrande rosa och ger konstverket en monumental effekt, penselföringen är distinkt och kompositionen rörelseladdad. Sigrids måleri på 1930-tal är upplöst, nästan impressionistiskt. Den stora röda lyftkranen i förgrunden sträcker sig högt över vattnet, upp i himlen.

Konstnärsvännen från Matisse-akademien Carl Palme betecknade målningarna från tiden runt 1934 såsom tillhöriga Hjerténs "fullödiga period", då hon hittat fram till något "eget". Med en bestämd och säker penselföring och en konsekvent undermålning preparerade Sigrid duken till en villig resonansbotten. Carl Palme pekade särskilt på stadsgårdsmotiven där hennes teknik att använda breda penseldrag och sedan applicera färgfläckar i olika kulör "skapade bländande och virilt mäktiga konstverk".