Bror Hjorth

Musiken och framförallt folkmusiken spelade en betydande roll för Bror Hjorth och dennes konstnärskap. I ”Mitt liv i konsten” från 1967 skriver Hjorth själv: ”Några ord om mitt förhållande till vår folkmusik är kanske nödvändiga. Jag har känt mig som en spelman i trä och sten och lera med spelmannens begränsning men också med hans inlevelse i naturens mystik: stora skogar och brusande forsar. […] Folkmusiken har alltså haft en djupgående betydelse för mig. Jag har gått tillbaka till den, känt samhörighet med den i mitt arbete”.

Hans-Olof Boström kommenterar Hjorths förhållande till folkmusiken i sin biografi ”Bror Hjorth 1894-1968”: Bror Hjorth fann i folkmusiken det äkta och ursprungliga, det ’primitiva’, som den klassiska konsttraditionen och den klassiska konstmusiken i stor utsträckning förlorat kontakten med. Samma ursprunglighet strävade han efter i sin egen konst; han kallade sig primitivist. ’Vildskapen. Fulheten och råheten finns i spelmansmusiken som i den moderna konsten och i min egen konst’, har han en gång sagt”.

Med konstnärens utpräglade känsla för såväl volym som kolorit rörde sig Hjorth obehindrat mellan måleriet och skulpturen i sitt skapande. Oljemålningarna präglas ofta av de avbildade modellernas skulpturala och volymbetonade framtoning samtidigt som flertalet av Hjorths skulpturer är polykromt bemålade med klara oblandade färger. Inom Hjorths produktion är det kanske framförallt trärelieferna som talar starkast till betraktaren. I dessa kombinerar Hjorth skulptörens känsla för volym och kontur med den expressionistiske målarens klara och starkt lysande palett och upphovsmannen framstår genom sin häpnadsväckande konst som en svensk Gauguin.