Anders Petersen

En kväll i slutet av 1960-talet kliver den då 23-åriga Anders Petersen in på Café Lehmitz i Hamburg. Tobaksröken ligger tät och luften är syrlig av öl, svett och urin. Han ställer ner sin kamera på bordet framför sig och börjar samtala med en ung man. Efter ett tag måste Petersen besöka herrtoaletten och när han kommer tillbaka till sin plats upptäcker han hur restaurangens gäster fotograferar varandra med hans kamera. Petersen tar vid där de börjat och fortsätter fotografera människorna på Café Lehmitz under totalt två års tid. Café Lehmitz var en trygghet för dem som inte hade någon annan fast punkt i tillvaron, där fann de gemenskap och vänskap. Mannen på bilden hade en ros tatuerad på bröstet, därav smeknamnet Rosenkavaljeren. Den leende kvinnan var ingen traditionell skönhet men hade en utstrålning som gjorde henne populär bland de manliga gästerna. Här möts dom i ett kort ögonblick av ömhet och glädje. Petersens fotografier är ömsinta och vänliga porträtt av personer i samhällets och Hamburgs utkant. Ett socialt tidsdokument över vänskap, utanförskap och det ekonomiska systemets baksidor. Petersen tar sina sista bilder på Lehmitz 1970 men återvänder senare för att visa upp sina bilder och återse sina gamla vänner. Det visar sig att flera av dem som han porträtterat är borta, några har startat ett nytt liv men många är döda eller har lämnat Hamburg. Kvar finns bara en serie mycket levande bilder av dem som försvunnit och inte lämnat något eller någon efter sig.