När måleriet i slutet av 1970-talet marginaliserats av popkonstens efterdyningar och av hela den politiska våg som sköljt över konstvärlden, kom i början av 1980-talet ny energi från Italien genom målare som Francesco Clemente och Enzo Cucchi och från Tyskland genom Georg Baselitz och Anselm Kiefer. I detta ofta till formatet stora och framförallt expressiva måleri fanns en styrka och fart som gjorde att måleriet återigen blev en stark uttrycksform. I Sverige blev Rolf Hanson den som kanske allra främst framstod som en företrädare för denna nyexpressionism. Medan Hansons tyska kollegor stod för ett mycket ”maskulint” måleri finns i Hansons målningar en varmare och mer inbjudande ton. Det är nästan omöjligt att inte se till den rika svenska måleriska tradition, som trots ismernas konkurrens, höll sig högst stark under hela 1900-talet och hur Hanson axlar rollen som dess arvtagare och förnyare in i 2000-talet.

I Hansons måleri kan två starka linjer skönjas; dels handlar det om den klassiska problematiken att överföra det tredimensionella rummets verklighet till dukens tvådimensionalitet, dels handlar det om att föra fram måleriet till ytan, att få upp målningen mot bildplanet. Det kan te sig som ett motsatsförhållande, att på samma gång sträva och arbeta mot både djup och yta. Hansons undersökande har tagit honom igenom olika serier av motivkretsar, ibland har måleriets dans på ytan fått stå tillbaka mot rena rumsligheter och ibland har det varit det omvända, olika färgfält har tagit upp hela bilden utan antydan till någon form av avbildande av verkligheten. Efter 1980-talets abstrakta experimenterande av måleriets möjligheter, skönjdes ett hus bland färgflammorna. Efter det fann konstnären trappan och den har han senare återkommit till i flera olika sviter.

Man kan diskutera huruvida det faktum att Hanson återvänder till trappan och målar den gång på gång, i själva verket handlar om konstnärens sätt att förhålla sig till motivet. Snarare handlar det kanske om en obändig och envis vilja att hela tiden ta måleriet vidare, att inte vilja stagnera utan att nyfiket och samtidigt ödmjukt fundera på vilka möjligheter måleriet faktiskt innehar. I den aktuella målningen från 2008 balanserar konstnären mycket elegant mellan djup och yta. Trappan, som accentueras av den rinnande gula färgen, leder inåt och uppåt och låter betraktarens blick vandra vidare mot landskapet och den solvarma himmel som öppnar upp motivet. Samtidigt leker han med bildrummet och låter en liten trappa försvinna vidare in genom dörren i byggnaden till vänster. Det är öppet och stängt på samma gång. Detta skapar dock ingen obalans, snarare lyckas Hanson att med både horisontella och vertikala penseldrag framkalla ett skimrande lugn och harmoni mellan ljus och skugga och med måleriska accenter lyfter han raffinerat in referenser till sin tidigare svit Superficie Picturata. Det är både vackert, inbjudande och mycket poetiskt.

Även om Hanson inte själv uppfattar sig som en expressionist bär hans måleriska och drömska målningar sådana toner. Likaså finns där existentiella drag – kanske är de också nödvändiga för att göra måleriet så där blödande och angeläget? Hanson är en solitär bland sina svenska konstnärskollegor. Han representerade Sverige i Venedigbiennalen 1988 och hans konst har tillägnats separatutställningar bl a på Moderna Museet i Stockholm och på Kunsthalle Düsseldorf i Tyskland.