"Norrlands störste skildrare jämte Helmer Osslund...". Så beskrevs Leander Engström i en artikel i Norrbottenskuriren 1982. Epitetet får anses adekvat och likaledes oomtvistad torde Osslunds betydelse för Engström vara. När Osslund år 1905 ställde ut i Sundsvall tyckte sig Engström och vännen Hadar Jönzén vara ställda inför en målare som i modern bild hade skildrat deras egen norrländska natur.

Nils Palmgren skriver i sin bok om Helmer Osslund från 1952: "Leander Engström besökte så gott som varje dag foajén (där utställningen ägde rum) och på kvällarna träffades Osslund och Engström vanligen på Knaust [...] Han förtalte om sina öden och äventyr, om de länder han sett, om Gauguin och Richard Bergh och om Lappland".

Samtalen bar frukt och Engström bestämde sig för att bli konstnär. Vid nyåret 1907 sade Engström och Hadar Jönzén upp sig från sina arbeten och begav sig till våren ut i fjällvärlden för att måla. Vid Abisko mötte de Helmer Osslund som fick stort inflytande på deras måleri.

Efter studier vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm 1907-08 samt för Matisse i Paris återvände Engström i maj 1909 till Sverige. Konstnären begav sig nu till Lappland och Torneträsk där bland annat katalognumret tillkom. I dessa motiv träder de nya idealen fram i hans måleri och ytverkan med dekorativa färgklanger spelar en allt större roll i hans omtolkningar av motivet.

I samband med en utställning av Leander Engström på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm år 1987 skrev dåvarande överintendenten Dag Widman: "Samtidigt kan man konstatera att kanske ingen som Leander Engström med en sådan förälskelse, entusiasm och precis elegans målat den nordiska fjällvärldens vidunderliga landskap".