Isaac Grünewald

Isaac Grünewald är ett fenomen i svenk konst. Hans verk äger den sortens energi som aldrig tycks lägga sig till rätta, placera sig i tryggt förvar som ett myndigt konstaterande i konsthistorieböckerna. Den ofattbara bredden i hans produktion, den liv och lust som de otaliga projekten föddes ur, lever och vibrerar än idag, utan att tappa i styrka. Utsikt från Glasbruksgatan är i högsta grad en sådan liten juvel.

Historien om den unge, fräcke och begåvade pojken som drog till Paris (1908 - 1911) för att gå i lära hos den villkorslöse livsnjutaren (Le Fauve = vilddjuret) Henri Matisse, tillhör 1900-talets svenska favorithistorier. Hos Matisse befrias han och de andra svenska eleverna från den nordiska färgskalan och den återhållna penselföringen. Han lever redan med en mycket speciell och högt begåvad målarinna, Sigrid Hjertén. Deras relation blir mytomspunnet fruktbar. Vem av dem är bäst konstnär? En ointressant fråga: Båda förändrar svensk konst för alltid. En annan viktig svensk inspiratör är särlingen Ernst Josephson.

Det röda taket, Utsikt från Glasbruksgatan är utförd under en intensiv period i konstnärens liv. Han är ännu bara tjugofem år, men är redan mitt uppe i en omvälvande karriär som stundtals blåser rätt hårt, både på honom och Sigrid. Tillsammans har de dessutom en liten son, Ivan. Därute dundrar det stora världskriget och i Sverige ser man om sitt hus. Finns det verkligen plats för sådana utsvävningar som exploderande kolorismen? Kritiken är hård och dessutom - för Grünewalds del - spetsad med antisemitism. Sett i det ljuset sjunger denna målning av trygg glädje. “Härifrån den här utsiktspunkten är jag oberörbar”, tycks den säga. Här skulle de stanna i tjugofem år.

Den som idag har någon form av relation till gatorna, höjderna och fasaderna på Söder i Stockholm känner nog snabbt igen känslan. Eller egentligen vem som helst som upplevt samhörighet och trivsel i en stadsdel som känns som “hemma”. Kunskaperna och skickligheten att uttrycka temperatur och liv kommer väl fram här. Kall rosa mot solgult. Och tvärs över det, hetaste röd. Hela utsikten “störs” av det sneda vindsateljétaket. Kompositionen är mästerligt utförd med säker och erfaren hand. Något att lägga märke till är hur Isaac markerat takteglet: Muntra J:n, hårlockar, sirliga notanvisningar. Nog klingar det rätt vackert från den här lilla stadsvyn.