Carl Johan Fahlcrantz

Mellan åren 1802-22 ställde Fahlcrantz ut sju landskap med vattenfall som motiv på Konstakademien. Vattenfall som motiv var under denna tid starkt förknippat med den industriella och vetenskapliga utvecklingen och det ökade intresset för naturkrafterna. Vatten var den enda drivkraften inom industrier såsom järnframställning och gruvdrift. Under en tid när människan på allvar började förstå och lyckades tygla många av naturkrafterna hade vattenfall i dess obändiga kraft också en motsatt effekt; man fascinerades av naturkrafter som inte gick att tämja. I Bref under resor i Sverige, 1797, utryckte Jonas Carl Linnerhielm (1758-1829)´”[att] hänryckas och förskräckas / och känna en angenäm rysning inför naturens fruktansvärda majestät”. En gryende nationell känsla under romantiken och ett starkt ökat intresse för den svenska naturen, som en reaktion på den närmast totala fixeringen på den storslagna sydeuropeiska naturen under 1700-talet, populariserade också dylika motiv.