No connection to server
122
400650

Bror Hjorth

(Sweden, 1894-1968)

"Interiör" (Interior)

Signed Bror Hjorth. Executed 1946-66. Canvas 115 x 90 cm. Gilt original picture frame, handcarved by the artist.

Droit de suite: No
Estimate: 

1 200 000 - 1 500 000 SEK

144 578 - 180 723 EUR

Hammer price: 
800 000 SEK
Saleroom notice

Ingen droit de suite på denna målning.

Provenance

The artist's family.

Literature

Bror Hjorth, "Mitt liv i konsten", 1967, catalogued p. 202.
Küllike Montgomery, "Bror Hjorths hus -en katalog över huset och samlingarna", 1996, mentioned and illustrated full page in colour, p. 19 as well as catalogued, p. 77.

Related content

Utifrån primitivismens bildspråk och expressionismens palett skildrade Bror Hjorth, på sitt högst personliga sätt, de motivkretsar vilka låg honom varmast om hjärtat: hembygden, familjen och musiken; viktiga beståndsdelar vilka ofta sammanfördes i ett och samma motiv.

Folkmusiken och folkkonsten förblev två värdefulla källor ur vilka Bror Hjorth kunde hämta inspiration för sitt eget skapande. Han tog ibland fram sin fiol för att spela i ensamhet eller i familjekretsen. Konstnärens son, Ole Hjorth, har i efterhand berättat: ”Farsan tyckte om musik och särskilt fiolspel, spelade själv hellre än bra. Trots att hans båda trumhinnor sprängts i unga år hade han ett stort musikintresse och ville att jag skulle spela fiol”.

Hans-Olof Boström kommenterar Hjorths förhållande till folkmusiken i sin biografi ”Bror Hjorth 1894-1968”, 1994: ”Bror Hjorth fann i folkmusiken det äkta och ursprungliga, det ’primitiva’, som den klassiska konsttraditionen och den klassiska konstmusiken i stor utsträckning förlorat kontakten med. Samma ursprunglighet strävade han efter i sin egen konst; han kallade sig primitivist. ’Vildskapen. Fulheten och råheten finns i spelmansmusiken som i den moderna konsten och i min egen konst’, har han en gång sagt”.

I ”Mitt liv i konsten” från 1967 skriver Bror Hjorth själv: ”Några ord om mitt förhållande till vår folkmusik är kanske nödvändiga. Jag har känt mig som en spelman i trä och sten och lera med spelmannens begränsning men också med hans inlevelse i naturens mystik: stora skogar och brusande forsar. […] Folkmusiken har alltså haft en djupgående betydelse för mig. Jag har gått tillbaka till den, känt samhörighet med den i mitt arbete. Det hindrar inte att jag så småningom kommit att mest av all musik älska Mozart, Bach och Vivaldi men jag lyssnar också gärna och med nyfikenhet till sådana moderna kompositörer som Cage och Bo Nilsson”.

Det torde därför ha glatt Bror Hjorth mycket när sonen Ole tog upp fiolen i unga år. Emellertid krävde läraren för mycket av sonen som därför, blott sex år gammal, tappade intresset. Det var den legendariske spelmannen Hjort Anders musik som fick Ole att ta fram fiolen igen vid sexton års ålder. Ole Hjorth minns: ”Det blev ingen fart igen på fiolspelet förrän Hjort Anders kom på besök till familjen. Farsan kände honom genom att vi var släkt med Viksta Lasse som började spela med honom när han var fjorton år”. Bror bjöd sedan hem Hjort Anders ett par dagar då och då för att spela med Ole, men också för att vara modell. ”Då spelade jag med honom. När man sover och när man spelar blir man avritad. Då håller man sig tillräckligt stilla” (Ole Hjorth).

”Interiör” är utförd vid den här tiden. Kompositionen, vilken utfördes i samband med familjens semestervistelse på västkusten, är typisk för Hjorths måleri under andra hälften av 1940-talet. Bror Hjorths konstnärliga produktion under 1930-talet består till största delen av skulpturer. En bidragande orsak var enligt Küllike Montgomery, tidigare chef för Bror Hjorths hus i Uppsala, nog den utbredda uppfattningen bland Färg och Formgruppens medlemmar att Bror Hjorth var skulptör och endast skulle ställa ut på galleriet i den egenskapen. Men efter att han 1941 hade anställt den femtonåriga modellen Margit, tog han upp måleriet igen och började snart sälja målningarna genom Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm. Favoritmodellen Margit stannade i fem år. Då Margit, omkring 1946, slutade agera modell använde Bror Hjorth i större utsträckning familjemedlemmarna (inklusive den stora schäferhunden Boy, vilken fick smeknamnet ”Bolle” efter Harry Martinssons luffare) som modeller.

Familjemedlemmarna utgjordes i dessa motiv framförallt av ”pojkarna i huset”. Dessa var sonen Ole samt fostersonen Tommy Eisler, flykting från Österrike samt jämnårig med Ole. Tommy kom att bli en ”extrason” i familjen Hjorth och stannade efter kriget kvar i Sverige, där han fortfarande är bosatt och enligt Ole Hjorth ”kommit att bli som en bror för honom”.

Katalognumret skildrar en vardaglig scen där Tommy ligger på en säng och läser medan Ole spelar Mozart på fiolen. Att konstnären uppskattade Mozart vet vi redan från det ovan citerade uttalandet ur memoarerna vilket underbyggs av Ole som minns hur ”Brors bevarade noter från Paristiden innehåller Mozart och andra klassiker”.

Kompositionen i sig är spännande i det att Bror själv är närvarande där han skymtar fram bakom sitt staffli i spegelbilden på väggen framför Ole. Det smått humoristiska stilgreppet kan spåras flera sekler tillbaka i den västerländska konsthistorien, exemplifierat av bl. a. Jan van Eycks ”Makarna Arnolfinis trolovning” från 1434. Kompositionens samtliga tre karaktärer synes oberörda av de övrigas närvaro, var och en fullt upptagen på egen hand av konstnärlig utövning eller kulturell förkovran. Möjligen kan man ana något av Hammershöis fridfulla interiörer med dess introspektiva stämningar hos figurstaffaget.

”Interiör” är ett gott exempel på Hjorths mogna stil som bildkonstnär. I samband med en separatutställning på Svensk-Franska konstgalleriet 1943 bar Nils Palmgrens recension av densamma i Aftonbladet följande rubrik: ”Bror Hjorth – motståndet viker – genombrott”. I artikeln påpekar recensenten att ”konstnären släppt det naivt måleriska elementet och i stället genomgående strävat efter stabil komposition, logisk uppbyggnad, harmonisk rytm och full plasticitet” i sina målningar.

Purchasing info