HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG

Jag är på väg att träffa Dan Wolgers. Det är en lyckligt solig höstdag och en av de mest tacknämliga uppgifterna för en auktionist är dokumentationsarbetet. Vad kunde då inte vara bättre på sin plats än ett möte med konstnären, då vi nu fått in ett av hans mest ikoniska verk? Det har hörts många röster om Dan Wolgers genom decennierna. Hans egna ord är det färre som känner till. Det finns knappast någon annan svensk konstnär som rört om begreppen så mycket och så konsekvent under de senaste decennierna som han. De som genast läste av hans åtbörder som rena provokationer har med facit i hand all anledning att omvärdera. Dan Wolgers konst markerar liksom med en röd lykta ledtrådar in i framtiden.

Det första som händer i ateljén, som är full av allehanda fyndigt bråte, bland annat en nyinköpt ”äkta duchampsk” flasktorkare, är att jag får Carl Jonas Love Almqvists passionerade hyllningsord till konsten upplästa för mig:

Konsten är det enda fullt uppriktiga. Den är så sann, att den nästan aldrig för ordet sanning i sitt språk, icke själv påstår sig äga den, och anses knappt för dess vän. Den är så full av oändlig godhet, att den blyges för att visa sitt hjärta. Den är en närvarande himmel: säll talar den därför föga om himmelen, men allt vad den säger även om de jordiska tingen, är himmelskt.

" - Jag hade aldrig tänkt mig ett liv som konstnär. På gott och ont. När jag kom in på konstskolan var jag ofärgad av ambition, jag hade ingen. Kanske var det en brist? Också välsignelse. Jag kom att agera utan agenda."

Att kommunicera och tala med sin omgivning var Dan Wolgers stora drivkraft. Förskolläraryrket verkade därför vara en god idé. Istället blev det hantverksskola där läraren i träteknik uppmuntrade honom att utveckla sin talang för att berätta historier genom materialet på en riktig konstutbildning.

På Konsthögskolan började han som tjugofemåring och redan under tredje året (spädbarnsstatus i konstsammanhang) stötte han ihop med två tunga patriarker, var och en på sitt sätt, som kom att bli hans följeslagare. Den ene var galleristen William Aronowitsch.

" - Det blev ett universitet och jag fick träffa många av den tidens bildade konstsamlare, de som nu är borta. Det betydde allt för mig. Jag fick min första utställning i Williams galleri 1984."

Det blev en långvarig relation och säkert ett viktigt stiftande av bekantkaper med andra 1900-talsgiganter som Aronowitsch hade den unika sinnesnärvaron att knyta till sig: Alltifrån de ryska avantgardisterna till Sol Lewitt, Donald Judd och Joseph Kosuth

Den andre giganten som kom att prägla Dan Wolgers var museilegendaren Pontus Hultén. Även han drogs till den unge Wolgers troskyldiga och lekfulla förhållningssätt till konsten. Pontus Hultén besökte under sina Stockholmsbesök hans ateljé på Mejan för att prata bort en stund. Vid den här tiden i början av 80-talet fick Wolgers dessutom arbete på museet som allt-i-allo för att dryga ut studielånet, vilket fortfarande var möjligt på den tiden. Exempelvis renoverade han alla museets rörliga skulpturer, de av Jean Tinguely och PO Ultvedt bland andra, alla de som förknippas med utställningen Rörelse i konsten 1961, en milstolpe i svensk konsthistoria.

" - Jag är inte dugg intresserad av konst. Det ointresset delade jag med Pontus Hultén."

Ett typiskt kontradiktoriskt uttalande av Dan Wolgers som ständigt är sysselsatt och i dialog med levande och döda konstnärer: Chris Burden, Hiroshi Sugimoto och – förstås – Marcel Duchamp. Han tycks oupphörligt inbegripen i en animerad diskussion om tingens möjligheter att ge liv åt tanken. Postmodernismens och dekonstruktionens genombrott i Sverige mottog Dan Wolgers med vemod och en stark känsla av motstånd. Och ändå.

Om man grovhugget ska lokalisera introduktionen av postmodernismen i Sverige skulle man kunna ringa in tre händelser: 1. Lars Nittves utställning Implosion, 1987, 2. Kritikern Lars O Ericsson börjar skriva om dekonstruktion och Derrida i Dagens Nyheter och 3. Dan Wolgers utställning på Lars Bohman Gallery 1991.

" - En dag satt jag satt i ateljén och tänkte: Vad fan ska jag göra nu? Det är förfärligt det som sker, det där med att konstens nu ska okas med teoretikernas ärenden. Det vägrade jag. Då hörde jag nåt på radion som stod på: Jag hörde folk som pratade så roligt. Vilka typer!"

Det han hörde var en intervju med ett gäng kreatörer från en reklambyrå. De lät som de verkligen visste vad de höll på med. Och så fick det bli. Dan Wolgers ringde upp dem och formulerade uppdraget: ”Kan ni åta er att göra vad ni vill i mitt namn? Villkoren är: Det får inte vara reklam för er byrå, inte heller för mig, ni får inte veta något om mig av mig och om ni använder galleriet så måste galleristen kunna komma in genom dörren till sitt kontor och ni måste hålla deadline”. Alla tillfrågade accepterade, även galleristen Lars Bohman, för vilken det var första gången att ställa ut Wolgers. En utställning i linje med att dekonstruera jaget.

" - Vernissagekvällen blev första gången jag och reklambyrån träffades. Eller rättare sagt vi befann oss under samma tak. De hängde med sina gratulerande polare, medan jag i ett parallellt universum gick omkring i rummet, satte priserna och signerade. Jag var nöjd med att vara framme."

Det blev den första stora konstskandalen i modern tid.

" - Jag blev så förvånad. Det exploderade rakt i ansiktet på mig. Av en ren tillfällighet så kom telefonkatalogen bara ett par dagar senare. (Där DW gjort omslaget som rätt och slätt bestod av hans privata hemtelefonnummer – under just den period som han var en av Sveriges mest jagade människor.)"

Här slutar allmän väg, fotografisviten, med Vägverkets torra blåvita skylt med en landsväg skymtande i bakgrunden, blev Dan Wolgers personliga stoppskylt. Budskapet kunde inte sägas tydligare och galleriet presenterade endast denna fotografisvit.

" - Vi trodde aldrig den skulle sälja. Det var inget fotografi eller konstverk i traditionell bemärkelse, inte ljussatt eller redigerat i efterhand. Allt såldes. Bland annat till Statens Konstråd."

Idag har Moderna Museet hela sviten i sin samling.

Dan Wolgers förklarar flera gånger i intervjun att det han vill är att ”Komma i dialog med omvärlden”. Det är ett högst personligt förehavande. Men eftersom han äger en förmåga att fylla sina till synes enkla åtbörder till brädden och med inslag av dynamit, tycks de orsaka explosioner med enorm räckvidd. Allt han företagit sig har, som den allra bästa konsten alltid har gjort, visat sig förebådande av nya världsordningar. Här slutar allmän väg förebådar slutet på innebörden av betydelsen av just dessa ord. Alla vägar är numera allmänna – Vare sig vi vill eller inte. Protestskylten finns dock kvar i evighet.

Denna skillnad mellan vara och blott heta gör sig inom konsten gällande som skillnad mellan poesi i sak och poesi i blott ord.

(CJL Almqvist, 1839)