Edouard Boubat (1923–1999) är en humanist med kamera som aldrig tappade tron på mänskligheten och vars drivkraft var att göra vardagen poetisk, medveten om att Dantes himmel både är tråkigare och svårare att berätta om än hans helvete.
Det finns en värme och närhet i Edouard Boubats bilder. Och i motsats till hans landsman Henri Cartier-Bresson handlar det inte om ”det avgörande ögonblicket”, inga dramatiska skeenden utan vardagliga, djupt mänskliga 1/125-delar av en sekund, skildrade av en närvarande medmänniska med en sliten Leica och Tri-X.

Mer än någon annan förkroppsligar Edouard Boubat den klassiska franska fotografin. Han växte upp i Paris, fotografins huvudstad efter kriget, och arbetade i unga år som fotogravör på en konsttrycksateljé. På lediga stunder vandrade han på Paris gator och satt på stadens caféer tillsammans med andra gatufotografer som Izis, Doisneau och Brassaï … Boubats första bild blev också hans mest berömda. Den togs 1946, anses symbolisera andra världskrigets slut och visar en liten flicka i en Paris parker klädd i vissna löv.
Efter kriget fick Parisfotograferna sällskap av en handfull svenska fotografer, däribland Tore Johnson, Rune Hassner och Jan Delden som alla kom att tillhöra Boubats vänkrets.
1951 fick Edouard Boubat ett erbjudande av tidskriften Réalités som han inte kunde tacka nej till; att resa vart han ville i världen för att göra sina poetiska reportage. Han undviker krig och katastrofer och fokuserar istället på att människan är god och att kärleken är det viktigaste i livet.

I slutet av femtiotalet intervjuade Aftonbladets Kurt Bergengren Edouard Boubat och vandrade en kväll med honom i Kungsträdgården i Stockholm: ”Han fotograferar de vackra flickorna i allén, och han gör det med en högtidlig säkerhet som ger honom förtjusta leenden tillbaka. Aldrig skymten av misstänksamhet kring hans kamera. Inte nyfikenhet heller, De som märkte att han fotograferade bytte med fotografen en blick av hemligt samförstånd: aha, vi har gjort en bild ihop.” Själv talade Boubat tacksamt om sina ”stulna ögonblick”, en stillsam fotografi i dess ädlaste form: ett budskap från människa till människa.
1967 visade Moderna museet i Stockholm Edouard Boubats fotografier på utställningen ”Ögonblick av lycka” och 1988 fick han Hasselbladspriset, som delas ut till ”en särskilt förtjänt fotograf”.
Per Lindström