"Redan 1987 visade Ernst Billgren på Galleri 1 i Göteborg att han vigt sin begåvning åt det gränslösa: en hejdlös och frisk blandning av högt och lågt, av skulptur, objekt och måleri - gärna allt i ett med sirligt utsmyckade ramar. I de tidiga verken fanns en prövande, expressiv kolorism, som snabbt fann sitt eget spår i dessa numera välbekanta orgier med fåglar, gäddor och hjortar - motiv som strax därpå fyllde mosaik och batik och som fungerade utmärkt likt additioner i gräddlika, gröna gipsramar. Det som tydligt skymtade i dessa verk med all ädel estetik ställd på högkant var att Billgren, rent tekniskt inte var ett dugg sämre än de stora målarna Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson - enda skillnaden var att han vigt sin begåvning åt det mer aparta. Billgren grävde sig som ett av sina kärleksfullt mosaiktäckta konstsvin ner i konstens och vår vardags undervegetation, samtidigt som han liksom av bara farten utförde komplexa klyvningar av måleriets och konstens inre strukturer. Allt detta skedde i hög hastighet: Billgrens verktåg har sedan dess rullat på med lika delar förlösande pojkaktig charm och konstpolitisk beräkning.
[...] I Billgrens värld kan så stilfullt möblerade salonger brytas sönder och befolkas av allsköns vilset uppdykande djur, gärna draperade i sköna renässansdräkter. I dessa krockar mellan natur och kultur, målerisk realism och abstraktion, pedanteri och upplösning, kan man förnimma en återkommande absurditet, som ofta vänder de lustfyllda till dess motsats. Det går liksom inte ihop när de små änderna vandrar in och tar plats i de främmande miljöerna, när Bambi svävar viktlöst i sin färgrymd eller när rumslig stillhet bryts sönder av en uppdykande färganomali. Dessa orimligheter får verken att brisera i en vidgad positionsosäkerhet. De hemkära djuren blir våra ställföreträdare i den stora världen och genom dem ger Billgren, såsom med en grimas, en vision av mänsklig utsatthet och skyddslöshet."
Mårten Castenfors, Sveriges konst 1900-talet, del 3, 2001.