Recension av utställningen på Galleri Charlotte Lund där den aktuella akvarellen visades 2003. Skribent Susanna Slöör, Omkonst 2006-06-01.

"Mats Gustafsons stenar kan i förstone framstå som en serie repetitioner. Men när ögat har vant sig, börjar varje enskilt verk att lågmält signalera sitt unikum. Med små variationer och förskjutningar i form och färg ges motivet likt fingeravtryck sina unika egenskaper.

Konstnärens skildringar av stenar påminner om det första mötet med en folkmassa där de egenskaper som förenar visar sig tydligast på bekostnad av det individuella. I mångfalden förstärks de minsta gemensamma nämnarna mellan de ingående elementen. Vid ett närmare betraktande är det påfallande hur uttrycket kan skilja sig mellan sten och sten.

Fascinationen inför upprepningen och omtagningen delas av många konstnärer. En upprepning som aldrig leder till exakt samma resultat. Formelementen och färgackorden förskjuts något från gång till gång. Mats Gustafsons stenar undergår en märklig växling mellan former som helt anpassar sig till sitt tvådimensionella medium och andra där våra ögon luras att läsa av ytterligare en dimension i djupled. Den närmast fotografiskt registrerade detaljen förvanskas, förvandlas och löses upp i nästa bild, där formen abstraheras och förs så långt från grundmotivet som möjligt utan att ge avkall på det gemensamma.

I ett av gallerirummen hänger bilderna i en molnformation oglasade och direkt uppnålade på väggen. När man möter akvarellen utan skydd blir det uppenbart vilket sinnligt, levande och taktilt material akvarellfärgen är. Pigmentens förmåga att fånga och utstråla ljus överträffar ofta oljefärgens. Det vibrato som uppstår i mötet mellan den slöja av ultramarin som försiktigt ligger och stör de mer jordiga färgmassorna i bakgrunden går rakt in i betraktarens själ."