"Hans Hammarskiöld arbetade och verkade som fotograf i London i två år, 1954-56. […] Under strövtågen med sin Leica fann och dokumenterade Hans människor och miljöer i ett London som bara tio år tidigare hade överlevt andra världskriget och som ännu var navet i ett imperium, låt vara med allvarliga sprickor. Under och vintrar skapade dimman och smogen stämningar som förde tankarna till Charles Dickens och Conan Doyle, skrev han senare i sina minnesanteckningar.
`Lykttändare gick i skymningen längs Themsens kajer och tände gaslamporna med långa stänger och när solen någon gång visade sig, så glödde den bara svagt genom det ständiga diset från stadens alla kolkaminer. I East End syntes fortfarande skadorna efter krigets bombraider och på förfallna kyrkogårdar hade murgrönan vävt ett täcke över sedan länge glömda gravar. Marknader som Petticoat Lane och Portobello Road lockade med sina folkmassor och skränande säljare och i pubarnas inre blandades sport och politik med Guinness, ale och en och annan Pimm's no 1.´

Vid denna tid var Hans kanske påverkad av den skygge engelske fotografen Bill Brandt, men också av Brassaï och Henri Cartier-Bresson. Hans Londonbilder ställ- des ut första gången redan 1956 på Institute of Contemporary Art i London, en ära som tidigare vederfarits ytterst få fotografer, bland dem just Cartier-Bresson. Fo- tokännaren och samlaren Helmut Gernsheim noterade i en uppskattande artikel i tidskriften Foto att Hans Hammarskiöld sannolikt var den förste svenske fotograf som presenterades på en separatutställning i England.

Två år senare ställdes Londonbilderna för första gången ut i Sverige, på Artek i Stockholm. Bilderna visade att stadens speciella atmosfär passat Hans Hammarskiöld temperament alldeles förträffligt och med ´sitt kyligt klara intellekt hade han lyckats sålla bort alla oväsentligheter´ skrev Alf Nordström i Dagens Nyheter. "

Ur Kurt Mälarstedt, "Foto Hammarskiöld - Tiden och ljuset", 2008