I november 1963 hade Ragnar Sandberg en separatutställning på Svensk-Franska Konstgalleriet, Ulf Linde skrev recension i DN: "Färgens beskrivande dubbelroll - den att precisera både lokalton och ljus - är lika sensibelt genomförd som någonsin förr. Kanske har han i det avseendet aldrig nått högre än nu. Och ändå är färgen inte det viktigaste - på sätt och vis är den bara en sinnlig och luxuös aspekt av teckningen. Trots att han låtit varje detalj hos figurer och ting bestämmas av en abstrakt ordning, har han lyckats ge denna teckning en helt spontan grace. Hans figurer är på en gång mäktigt vilande, "klassiska" i sitt sammanfall med de abstrakta symmetrierna, och fulla av tillfälligheternas liv. Han har sett dem på piazzan - flanörer som skrattar eller skryter, läser tidning, dåsar på en bänk eller pokulerar. Deras hållningar är obekymrade, de uttrycker vardagen och små händelsers gilla gång. Ändå äger de en värdighet som aldrig ifrågasätts, de är uppfattade med en underbar medkänsla och respekt". (Ulf Linde, "Ragnar Sandberg", 1979, sid. 130-131.)