Ibland är det fascinerande hur mycket man kan läsa av en fantastisk bild. Knapphändig information öppnar upp associationsflöden som får oss att fylla i, fantisera och dra slutsatser. En ung man med en frisyr som tydligt placerar honom i en samtida miljö någon gång under sjuttiotalet. Ändå finns det något evigt över detta porträtt. Det evigt unga; att inte möta omvärldens blick, utan uppehålla sig i sin inre narcissistiska drömvärld, inhöljd i oskuld och hormoner. Och samtidigt, denne yngling utstrålar samma självkänsla och medvetenhet om sitt värde som en furste avmålad av renässansmästaren Tizian. Storstad, behagsjuka, närvaro och samtidigt frånvaro, oskuld och auktoritet.
Alex Katz är en av USA:s mest inflytelserika konstnärer och slog igenom på New Yorks konstscen under femtiotalet och den abstrakta expressionismen, strax före popkonstens genombrott. Han föddes 1927 i Brooklyn i New York och gick på Cooper Union School of Art i New York åren 1946 till 1949. Därefter utbildade han sig på Skowhegan School of Painting and Sculpture i Maine där en av hans lärare uppmanade honom att lära sig måla ute i det fria, “en plein-air”, vilket blev av stor betydelse för hans framtida konstnärskap.
I och med andra världskriget i Europa kom New York att axla Paris roll som modernitetens konstnärliga nav. Den abstrakta expressionismen med Arshile Gorky och Jackson Pollock i spetsen dominerade den konstnärliga aktiviteten. Under denna omvälvande tid inledde Alex Katz sin konstnärliga bana. Men medan de ovan nämnda valde en ickeföreställande värld höll sig Katz till föreställande motiv, som landskap, interiörer och porträtt. I tjugoårsåldern såg han ett porträtt av Velázquez och slogs av hur avskalad bilden var - endast en grön bakgrund och en flicka. Han inspirerades av mästarens tillsynes enkla komposition och utvecklade själv en mer avskalad stil.
I början och i mitten av 1950-talet målade han små, intima målningar och debuterade med en separatutställning på Roko Gallery i New York 1954. Redan här kom hans kännetecknande reklammässiga platthet fram. Han arbetade även med collage,”cut-outs”, med klart släktskap från Henri Matisse. Motiven är ofta badstränder och landskap och har, precis som denna målning, en humoristisk charm och friskhet. I collagen avbildar han även familj och vänner i olja på aluminiumplåt. Bland de avporträtterade vännerna återfinns poeterna Frank O’Hara, John Ashbery, Kenneth Koch och James Schuyler, från ”the New York School”, vars verk utgjorde en stor inspirationskälla för konstnären.
1962 började Alex Katz måla det som kom att bli utgångspunkten för hela hans framtida konstnärskap: iögonfallande, påträngande och monumentala porträtt-, figur-, blomster- och landskapsmålningar. Vid denna tid associerade man storskaliga dukar med det abstrakta måleriet, inte det figurativa. Porträtten, individuella eller i grupp, utfördes ofta mot monokrom bakgrund. Det som kännetecknar dessa porträtt är ofta avsaknad av handling. ”Edmund” har all den coolhet som associeras med popkonsten med Andy Warhol i spetsen. Enkelhet, platthet, slagkraft, det sofistikerade och exklusiva. Samtidigt rymmer den en alldeles speciell förlåtande värme. Här finns intimitet och av popkonstens cynism finns inte en skymt.
Alex Katz har haft ett enormt inflytande på senare generationers betydande konstnärer, av vilka flera av dem, Francesco Clemente, Enzo Cucchi, Liam Gillick, Peter Halley, David Salle och Richard Prince har skrivit texter om hans verk. Alex Katz har ett flertal offentliga uppdrag bakom sig och hundratals separatutställningar, av vilka kan nämnas Whitney Museum of Art i New York, National Gallery och Tate, St Ives.