I sviten med blå nubbeglas utvecklar Sandberg en känslighet för det komprimerade stillebenformatet och en återhållsamhet i färgen som vi tidigare sällan sett i hans produktion. Borta är försöken med de komplexa färgackorden, hämtade från Bonnards palett. Istället utvecklas arbetet med formekon och förskjutningar i perspektivet. Ett antal små och stora ovaler bygger tillsammans upp de triangulära glasformerna. Ljust och mörkt skapar en dramatisk klärobskyr som i ett barockstilleben och målningens blå-svarta grundackord ger en känsla av ett koloristiskt reningsbad. Här kommer också Sandbergs stora intresse för skuggarnas rytm till sin rätt på ett mindre utstuderat sätt än i många andra målningar. Han visar att bra måleri måste bygga på en tilltro till att uttrycka sig i bild, oberoende av den idémässiga överbyggnaden. Måleriet talar till oss utan ord.

Leif Mattsson, "Om konst", 2002-11-10.