I målningarna från 1940-talet och framåt befolkades Olle Olsson Hagalunds målningar av människor som vandrade omkring på gatorna bland de gamla husen i hans älskade Hagalund. Dessa spatserande kroppar ersattes framåt mitten av 1940-talet av kvinnoporträtt som inte är porträtt, utan snarare avbildade som berättelser med titlar som Gul hatt, Flicka framför spegeln, Grannflickan eller som här — Flicka med blå undulat. Själv sa han att han aldrig visste vad det skulle bli när han började måla. Det ”kan vara något helt annat än det jag såg. Det blir så mycket av saga och dikt. Jag är väldigt road av att måla kvinnofigurer, dubbelt road när jag dessutom är road av kvinnan. Man ser en kvinna på gatan, på en restaurang. Plötsligt får man den där knäppen.” (Eric Wennergren, ”Olle Olsson Hagalund”, Bonniers, Stockholm 1977, sid 70—72).