Sigrid Hjertén hade kommit till Frankrike första gången hösten 1909, då hon också för första gången kommer i kontakt med Henri Matisse och hans skola och då också träffar Isaac Grünewald och andra medlemmar i den nybildade konstnärsgruppen De Unga. Hon går sedan hos Matisse i hans Académie och avslutar sina studier hos honom 1911, då hon återvänder till Sverige och gifter sig med Isaac. År 1932 tog Hjertén farväl av Frankrike och flyttade hem till Sverige efter att sedan 1920 varit bosatt i Paris tillsammans med Isaac.
Under Paristiden på tjugotalet reser hon runt med Isaac i Frankrike och i Italien. Hon kommer att uppleva det starka ljuset över Medelhavet, de prunkande färgerna och alla träd, blommor och hus som nästan synes upplösta av förvandlingarna i dagrar och stämningslägen. Allt detta bär hon med sig när hon reser tillbaka till det nordliga ljuset i Sverige. Det är lätt att förstå att för en målare som Sigrid Hjertén blir det franska ljuset alltid det hon återkommer till. Hon har i sitt sena måleri utvecklats i en alltmer expressionistisk riktning, med ibland nästan abstrakta inslag. Ett unikt och mycket personligt måleri.
På sätt och vis kan man säga att "Badstranden vid Medelhavet" är ett känslosamt avsked till en värld med färger och stämningar som hon alltmer gått upp i med former som kan tyckas upplösta i nya nästan extatiska bilder. Hennes psykiska sjukdomstillstånd blev i början av trettiotalet allt mer påtagligt med oro och plågade nerver, något som gjorde en resa tillbaka hem alltmer nödvändig. 1932 söker hon vård i Sverige och de målningar som tillkommer de följande åren bär på en expressiv måleriskt styrka, där färgen i sig har tagit över huvudrollen från eventuella modeller och vyer. Intensiteten tilltar och hon blir ett medium för färgernas krafter. Carl Palme skriver i sin bok om konstnären om den ”kalla gula färg” som alltid funnits i Hjerténs palett. Denna färg blir särskilt betydelsefull under Hjerténs sista aktiva år som konstnär och den är ytterst märkbar i denna målning från 1935.
Sigrid Hjertén fick uppleva ännu en resa till Södern under en tillfällig förbättring i sitt hälsotillstånd. Det var till Sicilien 1934, alltså året innan den aktuella målningens tillblivelse. Hjertén hade då en provisorisk ateljé inrymd i våningen och här tillkom efter hemkomsten från Italien-resan just dessa nästintill impressionistiska minnesbilder. Sonen Iván skriver i sina "Minnesanteckningar" om sin mors speciella piktur i målningarna "som i rent visionära skapelser blir något av deras signaturmelodi, ett slagregnsliknande skimmer från en regnbågsfärgad palett". Hennes snedställda penseldrag skapar en yta med skimrande rörliga färger. Sigrid Hjerténs färgval är spännande och djärva på 1930-talet, hon använder paletten på ett unikt och nyskapande sätt. Flera gånger i sitt liv vågade hon experimentera som få konstnärer i sin generation, under 1910-talet som expressionistisk avantgardist och på 1930-talet som färgexplosiv skildrare av sin omgivning.