Ivan Ivarson utvecklade redan i unga år ett genuint intresse för blommor. I föräldrarnas sommarhus Hagen utanför Göteborg ansvarade Ivarson för trädgårdssysslorna - gräsmattor och rabatter anlades, fruktträd, buskar och rosor planterades med stor entusiasm. Trädgården var mycket vacker. Ivarsons biograf Arne Stubelius skriver: "Vad allt i blomväg därutifrån har inte Ivan Ivarson målat sedan! Det stolta blå, som lyst från stormhatt och riddarsporre! De röda flammorna hos ros och pioner! Rudbeckiors och solrosors gula, brinnande solar!". Ivarsons blomstermålningar blev mycket populära i samtiden och han kunde till och med uppröras över de människor som kom till hans ateljé för att prompt köpa ett blomsterstilleben. Det går väl minst lika bra med ett flickansikte eller ett landskap, menade Ivarson. Dessa motiv var ju minst lika blommande i sina praktfulla färger. Ivarson arbetade med blomstermotiven under hela sitt konstnärskap och hämtade han inte inspiration från föräldrarnas trädgård i Hagen hittade han de mest prunkande modellerna i Trädgårdsföreningens växthus i Göteborg. I "Göteborgskoloristerna" skrev Sten Anjou om Ivarson och blomstermålningarna. "Det är som om hela skalan av hans psyke toge sig uttryck inför dessa motiv". Han målar prunkande blombuketter strålande av färg, i en koboltblå kruka. Vid sidan om blommorna finns ibland en gåtfull kvinnofigur som med dold blick betraktar landskapet utanför fönstret. Omkring 1935 söker sig konstnären fram på en annan väg genom att sänka tonen. Vi ser i auktionens blomsterstilleben hur han bryter ned och dämpar färgen. Det koboltblåa och lysande röda nyanserna har gett vika för dämpat gulgrönt, smutsigt orange, brungrönt och mörkt violett. Nils Ryndel beskriver i sin text till "Fyra färglyriker på Västkusten" hur Ivarsons målningar egentligen alltid handlade om samma sak "...en oändlig längtan efter en annan tillvaro än den fattiggrå vardagens, en osedd och oerhörd värld, ett liv med stegrande sinnesförnimmelser, lycka och glädje utan gränser".