Genom första världskriget hade ett stort antal unga skapande konstnärer utestängts från möjligheten att se världen och att studera under friare former än hemma. För många hade det livgivande flödet av intryck och inspiration skurits av, men när gränserna äntligen öppnades gick strömmen utåt. De unga konstnärerna hade omkring 1920 blivit de unga resenärerna. Men det var inga alltför ystra unghästar på grönbete. Viljan och ambitionen var ett seriöst och ödmjukt arbete, att kunna tygla friheten men med en energi och en vitalitet som en ungdomens vårbäck.

Leander Engström var en av dem som tog tillfället i akt och for så fort möjligheten gavs. Så på senvintern 1920 slog han följe med bland andra målarkamraten sedan många år, Einar Jolin. Färden gick till Italien till Assisi över Rom och frampå vårkanten, Florens. Det var denna stads stränga, medeltida stadsbild, dess rika omgivningar och fantastiska konstskatter som gjorde ett outplånligt intryck på Engström. Man hade tidigare under resan upplevt Paris som irritation och kaos, Italiens enkla och rena konst, särskilt den före renässansen, verkade som en lisa för själen. Leander Engström tar sitt staffli, sätter sig vid den smaragdgröna floden Arno och målar våren i Florens med klara linjer och ett varmt spel av hela vårens grönska. Han har redan nu bestämt sig för att så snart som möjligt slå sig ned i den italienska staden.

Kompositionen är välbalanserad både formmässigt och koloristiskt och är ett fint exempel på den stadga, lugn och harmoni som Leander Engströms verk fick i början av 1920-talet i samband med att han och familjen flyttade till Florens. Det dynamiska linjespelet och den färgstarka paletten som Leander Engström nådde fram till under denna period har förknippats särskilt med hans namn och hans måleri. Konsten från tiden före renässansen av mästare som Giotto, Lorenzetti och Gaddi fascinerade honom och han kom att anamma det ytmässiga och det geometriska i renässansstilen. De naturtrogna idealen underordnas kompositionen.