Det är knappast någon smickrande eller grandios spegel Isaac Grünewald håller upp framför sig i sina självporträtt. Tvärtom har de alltid en gnutta ironi och karikatyr över sig. Grünewald tar fasta på sina skavanker: överbettet, den undfallande hakan, den lätta skelningen, de ”omanliga” dragen och förstås den mest utmärkande detaljen av alla i hans anatomi: hans judiska kroknäsa. I hans senare självporträtt från 30- och 40-talen kan vi studera dubbelhakorna och åldrandet.

Han ger dessutom färg och form åt just de saker som hans samtida offentlighet tycks reta sig på. Sturskheten, anspråkfullheten, arrogansen. Självmedvetenheten hos invandrarpojken som vuxit upp för att insistera att han visst är någon.
Många har vittnat om att Isaac Grünewald med sin karismatiska personlighet tenderade att stå i centrum vart han gick, utan att för den skull behöva några åthävor. Så också i akvarellen Den franska baren. Men – här kommer den självironiska knorren – det är bara det att de fyra övriga personerna vi ser i motivet alla är på väg ut ur bilden. Så vem poserar den unge konstnären för egentligen, med sin slokhatt, långrock och sina damasker?