Ilhan Koman utbildade sig på Konstakademien i Istanbul, på Académie Julien och Ecole de Louvre i Paris. 1958 flyttade han till Sverige efter att under några år ha undervisat vid Akademien i Istanbul. I Sverige blev han professor vid Konstakademien i Stockholm, där han undervisade fram till sin död 1986.
Koman experimenterade under hela sitt liv med olika media, stilar och tekniker. Han skapade skulpturer som var såväl figurativa som nonfigurativa, statiska och optiska, vissa enbart estetiska, andra praktiska. I början av 1960-talet när han kom till Sverige skapade han några av sina främsta verk. Denna period, som Ilhan Koman själv kallade sin "järnålder", blev början på hans internationella karriär. Det aktuella katalognumret utförd i början av 1960-talet hör till dessa framstående och betydande verk i järn.
Vare sig han arbetade med järn, plast eller trä så var Komans drivkraft att hitta materialets inneboende möjligheter och ta till vara på dem. Hans verk är ofta en kombination av vetenskap och konst. Noggranna uträkningar med matematiska formler föregick dem.
Koman bodde med sin familj i en ombyggd tvåmastad skonare med namnet Hulda som låg vid Drottningholm, där han också hade sin ateljé. Koman har utfört många monumentala skulpturer såväl i Sverige som i utlandet, mest kända för den svenska publiken är "From Leonardo to?" som står utanför Arkitekthögskolan (1971)," Portal" (1984-86) vid City Terminalen.
"Från 1956-1965 använde jag mig av järn i mina skulpturer. Varför? Jo, omständigheterna gav mig möjligheten att arbeta i järn. Av samma anledning använder jag numera trä för det mesta. Oavsett om jag arbetar i järn, trä eller till och med plast, försöker jag att ta vara på materialets inneboende egenskaper. Med en ordlek, brukar jag på franska skämta: j'ai maltraite le fer, et maintenant je traite le bois avec de bonnes intetions (jag har misshandlat järnet, men nu behandlar jag träet med goda avsikter). Femtiotalet var för mig vad jag brukar kalla min 'järnålder'. Min allt överskuggande idé var då 'skönheten' och arbetsmetoden bestod i att 'slå' järnet för att framhäva dess stringens och specifika styrka genom en förstörelseprocess, men samtidigt åstadkomma en 'förstening'. Estetiken föddes följaktligen på samma gång som själva objektet" (Kerstin Koman red., "Ilhan Koman", 1994, sid 15-16).