"Jag målar emedan jag önskar ge uttryck åt mina känslor på samma sätt som en poet komponerar sina dikter" – Ragnar Sandberg (Ulf Linde, "Ragnar Sandberg", SAK publ lxxxviii, sid 22).

I mitten av 1930-talet hade Ragnar Sandberg ett konstnärligt möte som på ett avgörande sätt kom att påverka riktningen i hans konstnärskap. Han befann sig Frankrike åren 1936-37 och i Paris såg Sandberg en utställning med den franske postimpressionisten Pierre Bonnard som gjorde stort intryck. Sandberg som ditintills varit en färglyriker utvecklade efter resan en ny och mer förfinad kolorit inspirerad av bland andra mästaren Bonnard. Ulf Linde skriver ”Det som upptog honom hos Bonnard var det som han fann viktigt i sitt eget måleri – poesin” (sid. 51). Andra konstnärer som gjorde intryck på resan var Joan Miró, Georges Braque, Fernand Léger, Pablo Picasso och framför allt spanjoren Francisco Borés, Borés som i sitt målande använde sig mycket av kontrastverkan med svart i sina kompositioner.

Vid hemkomsten till Göteborg i slutet av 1930-talet övergick sedermera Sandbergs målningar till en mörkare kolorit kombinerad med svarta silhuetter. Sandbergs planlösa men iakttagande vandringar i staden ledde honom ofta till Göteborgs hamn och han avbildade ofta det av andra negligerade och skapade på så sätt sin unika bild av hemstaden. Den uppsluppna koloriten är dämpad av jordfärger och sotiga skuggor, färgen är utspädd som akvarell och på den laserade duken tecknade han med en nästan torr pensel. De avbildade figurerna är halvt abstraherade och de grå och svarta partierna ökar genom sin kontrastverkan de andra färgernas effekt. I Ragnar Sandbergs konst uttrycker färgerna ofta ett sinnestillstånd eller minnet av ett speciellt ögonblick, snarare än att berätta om en viss miljö.